Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Harrie: Vad är objektiv moral?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR HARRIE
frågan gäller om vi kan anse oss döma
objektivt, när vi efter bästa förstånd tror oss
till-lämpa de reglerna.
”Objektivt” betyder helt enkelt sakligt:
döma objektivt är att döma som man tycker,
inte som man blivit kommenderad — och att
tycka vad sakläget ger vid handen, inte vad
som passar ens egen tillfälliga kapris eller
affärskalkyl. Det låter så enkelt som två
gånger två är fyra — och människor brukar
bli upprörda om man andas en misstanke om
att de inte skulle döma objektivt i moraliska
ting, lika upprörda som om man tillvitade
dem att de i sina räkenskaper lät två gånger
två bli fem. Men i själva verket är delta ett
av de problem som markerar gränsen för det
mänskliga tänkandets resurser: har verkligen
reglerna för den moraliska värderingen samma
slags sakliga giltighet — är de på samma sätt
oberoende av mänskliga maktförhållanden,
kapriser och affärskalkyler — som regeln att
två gånger två är fyra? Om man för hundra
eller bara för femtio år sen hade ansatt en
genomsnittlig svensk undersåte — en dåtida
Medelsvensson — om grunderna för de
moraliska omdömen han ansåg så objektiva, skulle
han säkert till sist ha hänvisat antingen till
Sveriges Rikes Lag eller till Tio Guds Bud.
Att handla moraliskt riktigt skulle för honom
eller henne varit liktydigt med att lyda
statsmakten eller, i de fall där statsmakten inte
gav bestämda föreskrifter, att lyda Allmakten;
i bägge fallen följa kommando av den som
makten haver, Gud och den av Gud insatta
Överheten. Det är lydnadsmoralen,
auktori-tetsmoralen, och den är nog i alla tider den
oftast tillämpade, om också auktoriteterna kan
växla. Och den ska inte avfärdas med förakt;
den kan omvandlas i den religiösa moralen,
som endast erkänner Allmakten som
auktoritet, på trots av alla makthavande i denna
världen, och som känner igen Allmakten på
att den är kärlek och kräver kärlek. Men nu
kommer någon och ber den lydaktige att tänka
efter själv — tänka efter om inte statsmaktens
påbud är anpassade efter härskarklassens
affärskalkyler, och om det finns någon garanti
för att det är sant som man får höra i kyrkan,
att det existerar en Allmakt som står bakom
katekesens gärna otrevliga och ibland
orimliga påbud och förbud. Vore det inte — heter
det — ärligare att erkänna och medvetet följa
de regler som ändå faktiskt bestämmer ens
eget handlingssätt som alla andras, om man
också hittills ljugit bort dem för sig eller,
ibland, avstått från att tillämpa dem av feg
undfallenhet för makten — och de reglerna
uttrycker ens eget krav på välfärd och lycka.
Mot auktoritetsmoralen sätter självtänkandet
i sitt första anlopp utilitetsmoralen, ett
normsystem orienterat efter nytta och välfärd.
Observera att utilitetsmoral naturligtvis inte
innebär att egoismen skulle släppas lös — det
är lika dumt som att kalla den materialism
och påstå (som jag sett i en nyutkommen
bok av en professionell idealist), att den lär
att människorna är djur och alltså bör bete
sig som djur. Människan är aldrig ensam,
hennes ego är aldrig suveränt. Förutsättningar
för hennes lycka och välfärd är bland annat
kärlek och kamratskap, och därmed följer
hänsynstagande till — solidaritet med — den
älskade och kamratkretsen. Utilitetsmoralen
glider alltid över i solidaritetsmoral: den
enskilde befinnes icke kunna finna lycka
annat än i samförstånd och samarbete med
en gemenskap — med sin familj, sin
fackförening, sin samhällsklass, sin nation, kanske
till sist med hela mänskligheten.
Och ändå — riktigt har människorna aldrig
velat ge sig till freds med vare sig
auktoritets-eller utilitetsmoralen. Vad de har saknat där
kan vi belysa med ett gammalt
tankeexperiment. Antag, att handlingar av svek och våld
icke vore förbjudna vare sig av min överhet
eller av min Gud, och att jag genom ett svek
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
