Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Cornell: I morgondagens skugga - Anmälda böcker - Huizinga, J., I morgondagens skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MORGONDAGENS SKUGGA
fingret på en serie ömtåliga eller dunkla
punkter i den nutida kulturen. Han hänvisar
först på att framåtskridandet,
adertonhundra-talets stora tanke, icke blivit den oavbrutna
vandring från klarhet till klarhet, som man
föreställt sig, utan medfört oerhörda
ekonomiska och sociala omläggningsproblem.
Naturvetenskapen själv har på många punkter
nått gränsen av den mänskliga tankeförmågan.
Samtidigt, menar Huizinga, gör sig en allmän
sänkning av omdömesförmågan och det
kritiska behovet gällande. Vetenskapen
missbrukas i politikens tjänst. Kunskapsidealet har
förbleknat, man ägnar sig i stället åt en kult
av det irrationella livet. De moraliska
normerna förfalla. Vidskepelse griper på sina
håll omkring sig på ett häpnadsväckande sätt.
På det politiska området framträder vid sidan
av mycken heroisk självförnekelse också en
pueril lek med yttre former, som man icke
skulle kunnqt vänta av Europas gamla
kulturnationer. Slutligen avlägsna sig de estetiska
uttryck, tiden skapar, från förnuft och natur
på ett sådant sätt att de ofta förlora sitt värde
och sin betydelse.
Det skulle föra för långt att följa Huizinga
i detalj på alla dessa punkter. Mycket är
skildrat på ett utomordentligt klarläggande
sätt. Jag nämner som exempel kapitlet om
omdömets försvagande, vilket ger en
förskräckande bild av en allmän tendens till
för-ytligande och osjälvständighet. Det överrika
och alltför lättillgängliga och tillrättalagda
kunskapsstoffet och de färdiggjorda nöjena ha
förlamat förmågan till självverksamhet och
avtrubbat det kritiska omdömet. I andra fall
är man mindre benägen att underskriva
Huizingas slutsatser. Krisens centrala moment
är enligt hans mening konflikten mellan veta
och vara, mellan tänkande och liv. Han ställer
sig här resolut på vetandets sida och drar en
ogenomtränglig gräns mellan detta och livet:
livet är ”ofattligt, otillgängligt för den
tän
kande anden”. Man frågar sig då hur det är
möjligt att alls yttra sig om livet och dess
företeelser. Och hur är under sådana
omständigheter historieskrivning möjlig? Den är ju
en vetenskap om flydda tiders liv. Några
kritiska anmärkningar äro kanske här på sin
plats.
Med stor energi går Huizinga till rätta med
de irrationalistiska tendenserna i tidens
tänkande. Den så kallade ”livets filosofi”, dess
förelöpare och representanter Nietzsche,
Bergson och Simmel stå icke väl till boks hos
honom. Redan mot arten av hans kritik av
”livsfilosofien” kunde erinringar göras. Men
Huizinga går längre och skiljer icke det nyaste
tänkandet från den så kallade ”livsfilosofien”.
Han inleder sitt kapitel om ”Livskulten” med
några anmärkningar om ordet existentiell,
vilket onekligen, som han säger, håller på att
bli ett modeuttryck. Han sätter likhetstecken
mellan ”livsfilosofien” och den yngre
riktning, som kallar sig existensfilosofi, vilket
såsom nedan skall visas ingalunda är
berättigat. Situationen är naturligtvis i själva verket
komplicerad, men förvirrad blir den först om
man icke håller i sär riktningar, som tydligt
äro skilda från varandra. De exempel, som
skola visa irrationalismens absurditet, äro
högst olyckligt valda. Då Huizinga berättar
om filologkongressen i Trier i oktober 1934,
där en talare framhållit, att man av
vetenskapen icke finge fordra sanning utan ”slipade
svärd”, så innebär detta ingenting
anmärkningsvärt. ”Slipade svärd” kan här icke betyda
annat än skärpta tankar, vetenskaplig metod.
Detta, menar talaren tydligen, äger man rätt
att fordra av vetenskapen, även om den ej kan
tränga fram till den slutliga sanningen. Att
”slipade svärd” skulle kunna tolkas i någon
krigisk mening är lika uteslutet, som att vi
här skulle ha att göra med irrationalism av
något slag. Den gode talaren har gjort sig
skyldig till en banalitet, vilket kan inträffa
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
