Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jensen, Thit, Stygge Krumpen, anmäld av Sven Stolpe - Selin, Elis, Det gamla utskärssläktet, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och författarinnan skildrar den som ett
mellanting mellan en vulgärare modern badstrand
och en amerikansk filmutsvävning i
millionärs-kretsar. Det är så dumt, att det söker sin like.
Rent komiskt är också det kapitel som fått
namnet ”Kybele-döttrar”. I skolorna piskas
djäknar ihjäl av sadistiska lärare, i klostren
svälts den ena nunnan efter den andra till
döds bakom murarna, medan priorinnan
för-tj ust lyssnar ’till dödsrosslingarna, och
mängder av nunnor flyr till biskopens
”Pallitte-lund” för att införlivas med hans harem och
vandrar där omkring nakna, kringkrälade av
alla hans oäktingar. Under tiden sammanträder
de lutherska reformatorerna i källarna . . .
En dansk kritiker uppges enligt
förlags-reklamen ha sagt, att ”det kan vara ganska
likgiltigt, vad historiker, teologer och annat
klokt folk har att säga för eller mot”. Ja, om
boken verkligen levde ett övertygande eget liv,
om dess människoskildring grep och
fascinerade, om bilderna hade sammanhang och inre
sannolikhet. Men intet av allt detta kan
konstateras. En pornografisk utsvävning, präglad
av intensivt prästhat och nödtorftigt draperad
i historisk kostym är Thit Jensens stora
mach-verk.
Boken kommer sannolikt att även i Sverige
bli en stor framgång. Sven Stolpe
Skärkarlsliv
ELIS SELIN: Det gamla utskärssläktel.
Söderström & Co. Fmk 75:—.
Elis Selin lär sköta en kyrkoherdetjänst
i Åbolands skärgård. Visst är att han
grundligt kan sin miljö, så grundligt att han är
alldeles hemma där. I sina två föregående små
böcker har han tydligt visat sin kärlek och
förståelse för både folk och natur i sitt
kringflutna pastorat. Ur ”Utskärsbor”, som utkom
för fem år sedan, minns man mycket tydligt
de två berättelserna om Gråbyggens testamente
och död, ett med övertygande säkerhet, humor
och stil givet porträtt av en representant för det
gamla, döende utskärssläktet. Det var — till
skillnad från en del annat i boken — en
originell och färdig författares verk och ett löfte för
framtiden.
Den nya, stora boken ”Det gamla
utskärs
släktet” infriar löftet. Här har Selin på allvar
tagit sig för den stora och svåra uppgiften att
ge en bred skildring av skärkarlslivet under
isoleringens och naturahushållningens tid.
Handlingen tilldrar sig någon gång under
1860-talet i en av den åboländska skärgårdens
fattigaste utskärssocknar. Boken är knappast
någon roman, snarare en fortlöpande krönika,
en lång serie korta berättelser, där samma
personer ideligen kommer igen, tills deras
karaktärer småningom står klart fram för läsaren
och vinner allt starkare intresse. Mångas öde
har fullbordats, andras står ännu i vida fältet,
när boken slutar — ett avsnitt på några år ur
livet i skären.
Man behöver inte ha läst långt — inte längre
än till Tvåmansöbornas kyrkobesök — förrän
man är tagen av författarens berättarkonst.
Hans stil är rakt på sak, mustig, hårdhänt,
som ämnet inbjuder till, fri från
sentimentalitet och karikatyr, men värmd av klokhet
och medkänsla. Ordrik och munvig i
miljöskildring och dialog, knapp i de dramatiska
momenten. Av god verkan är också de
måttfullt inströdda och skickligt placerade
dialektorden. Det är en berättarkonst, som har
tydligt skönjbara, stora förebilder i finsk prosa
— Kivi, Lehtonen — men som är personligt
präglad och som passar ämnet som handsken
handen.
Det är på det hela taget en dyster krönika
om en isolerad och mestadels mycket fattig
befolknings kamp mot en njugg och hård
natur. Sjön är allt — vardagen, brödfödan,
fångvaktaren och fienden, som ständigt måste
bekämpas och överlistas och som tar den ene
efter den andre av öns folk. De överlevande
lever vidare, arbetar tungt, roar sig sparsamt
men våldsamt, i split inbördes och
sammanhållning utåt, mot sjön och mot
grannsocknarna. Människan är ynkligt liten i universum
och trots allt stor i nuet.
Tagna var för sig står berättelserna
långtifrån alla på samma höga nivå. Men lästa som
de bör läsas, i ett sammanhang, ger de med sitt
myller av gestalter och sin rika landskaps- och
miljöskildring en fyllig och inträngande och
sannolikt alldeles riktig bild av detta gamla
svenska utskärssläkte. Selin vet förvånande
mycket om den tidens liv. Men han måste
dessutom ha ingående, personliga och direkta
erfarenheter av havsbandets villkor. Han rör
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
