Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Croce, Benedetto, Europas historia under 1800-talet, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
värld och ställa dem i sammanhang till vad
vi uppleva i dessa dagar, är värt att
uppmärksammas av en stor publik. Men det är väl fara
värt, att så inte blir fallet, ty Croces arbete är
långtifrån lättillgängligt och knappast
lämpligt som en introduktion i modern historia.
En desto säkrare vägvisare är det däremot
i Croces egen idévärld.
Europas historia under adertonhundratalet
är för Croce i främsta rummet ”frihetens”,
det vill säga den liberala frihetens historia.
Och Croce är denna frihets hänförde tolk,
men kanske främst negativ kritiker av icke
liberala ideologier och då särskilt de
reaktionära strömningarna. Kritiken av marxismen
är visserligen också den mycket skarp, men
så summarisk, att den knappast verkar
övertygande. Det är karakteristiskt att Croce ägnar
betydligt större uppmärksamhet åt den typiskt
”liberala” franska julirevolutionen än åt den
till sitt orsakssammanhang vida mer
komplicerade franska februarirevolutionen, och åt
Pariskommunen 1871 har han endast några
rader till övers.
Detta sammanhänger emellertid kanske
delvis med alt han sätter Italien i centrum för
sin framställning. Croce överbetonar
otvivelaktigt den italienska liberalismens betydelse
för Europa, men detta hindrar inte att just
kapitlet om Italiens enande, där han ger fritt
utlopp åt sin starkt subjektiva syn på ett
bestämt historiskt händelseförlopp, är det
mest fängslande. Croce gör i detta
sammanhang den oftast förbisedda men ofrånkomliga
iakttagelsen, att februarirevolutionen i
Frankrike inte haft det avgörande inflytande på
samtida frihetsrörelser i andra länder, som
man i regel trott. Han erinrar om, att
revolution utbröt i Palermo redan den 12 januari
1848 och att kungen av Båda Sicilierna den
1 februari tvangs att utfärda en liberal
författning. Februarirevolutionen i Paris skilde sig,
anser Croce, trots vissa psykologiska likheter
och enstaka tillfälliga sammanträffanden från de
nationalliberala revolutionerna i andra länder.
Då den italienska liberalismen kommit att
få en så dominerande plats i denna europeiska
historia, har andra länder fått sitta emellan.
Trots att Croce har de största sympatier för
England, nämnas namn som Gladstone och
John Stuart Mill endast i förbigående. Croce
tar också alltför lätt på de väldiga
svårig
heter, som mötte engelsk reformpolitik under
århundradets första hälft. Man behöver endast
erinra sig det faktum, att England befann sig
i halvt revolutionstillstånd tiden närmast före
1832 års parlamentsreform. Det var förvisso
inga lättköpta segrar, som liberalismen vann
i adertonhundratalets England. Läsaren blir
också en smula skeptisk över att få höra, att
Palmerston närmast var liberal på grund av
sina sympatier för frihetsrörelserna på
Balkan. Dessa sympatier ha sin enda förklaring
i Palmerstons monomana rysskräck, och hela
Englands ”Lord Firebrand” var naturligtvis
alltigenom en tvättäkta jingo. I Croces arbete
återfinnas många mästerligt utformade och
i regel starkt kritiska karakteristiker av
adertonhundratalets statsmän. Om Pius IX heter
det, att hans ”liberalism var blott i den måtto
en verklighet, att han besjälades av eggelser,
som han mottagit från denna idéströmning,
vilken kom honom att handla och göra
åtbörder på ett sömngångaraktigt och fascinerat
sätt och liksom mot sin vilja. Men till sitt
väsen var för honom liberalismen en känsla
eller en nyck, som gåvo sig till känna på ett
teatraliskt sätt på de bräder, som Rom, Italien
och världen utgjorde, varvid nationerna föllo
in som körer«” Adertonhundratalets store
statsman är för Croce Cavour. Han blir ett slags
idealgestalt, som hos sig förenar allt det bästa
hos liberalismen, ”öppet och leende” bekänner
han sig till ”sanningens och frihetens makt”.
Den store skurken i dramat är däremot
Bismarck. Det är en mycket mördande och
grymt orättvis karakteristik Croce gör av
Tyska rikets förste kansler. Till skillnad från
Cavour var Bismarck ”en rent politisk
begåvning, som icke bekymrade sig det minsta om
några ideal”. Det är ett omdöme, som illa
korresponderar med de resultat, som den
moderna (.före 1933) Bismarckforskningen
kommit till. ”Järnkanslern”, ”den hårde
realisten”, ”viljemänniskan” var förvisso en
betydligt mer komplicerad personlighet, och alla
dessa epitet dolde en starkt affektbetonad
människa, som i lika hög grad som Cavour
var en idealens man. Man frestas nästan att
tro, att Croce fått sin Bismarcksbild influerad
av de föraktfulla glosor, som Bismarck då
och då brukade slänga ur sig om Italien i
allmänhet och italiensk politik i synnerhet.
Croces adertonhundratalsuppfattning
inbju
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
