Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
VID DIKTENS
KÄLLOR
Det är mig obekant huruvida den norske
författaren Sigurd Christiansens stora
romantrilogi ”Riket” räknar många. svenska läsare.
Sannolikt gör den det icke, då den utkom
några år innan dess författare blev
allmännare bekant genom att hemföra första priset
i den interskandinaviska romanpristävlingen
1931 med den för övrigt ganska bagatellartade
berättelsen ”To levende og en död”. Som
utgångspunkt för det jag här ville få sagt tar
jag det intryck Christiansens roman gjorde
på mig. Jag daterar nämligen i viss mån från
detta intryck den tankegång, som jag nu skall
söka utveckla.
Ingen novell kan någonsin tränga så djupt
in i oss som en roman. Det går liksom för
fort undan. Novellen är som en sommarskur.
Den fuktar, men den väter icke. Torra jorden
ligger därunder.
Det kom jag att tänka på när jag läste
”Riket”. Jag stod länge emot. Jag hade till
och med kritiska randanmärkningar att göra
mot stilen, som saknade allt det som
novellisterna skämt bort oss med: elegans, rörlighet,
bild- och färgrikedom. Men efter hand glömde
jag invändningarna. Allt gick i mig, allt sögs
upp. Och jag var helt förlorad när det bar
mot slutet. Sönderbråkad gav jag mig på nåd
och onåd. Det är inte platsen att här
redo
göra för bokens innehåll. Endast det må vara
sagt att författaren med en intensitet, som
nästan skrämmer, borrar sig in i all den livets
ångest och plåga, som härflyter ur mänsklig
förirrelse och skuld. Men han finner också
en väg ut, en tung väg till befrielse, och när
vi på bokens sista sidor se tillbaka på det
liv som ändats ter det sig för oss ej längre
som en meningslös, ofärdsbringande vandring,
utan som ett stort och bittert under, med sin
egen stränga skönhet.
Böcker som det är något med ha den
egenheten att icke släppa oss med det att vi slagit
igen dem. Ännu länge efteråt vittnar ett sorl
av röster från tusen vinklar och vrår inom oss
om allt de väckt till liv. Vi få inte ro för dem.
Så fortsatte också Sigurd Christiansens hok
att sysselsätta mig; tvärs genom allt som den
rört upp inom mig lät den en fråga tränga
sig fram, en fråga som berör en av
konst-sakpandets största hemligheter: vad kan det
vara som driver en diktare att så dyka till
botten av mänskligt lidande?
I skarpsinniga och väldokumenterade
utläggningar har det gjorts gällande, att
diktaren söker utlösning för egen plåga — han
söker lindra vad han själv lider genom att hos
andra framkalla gensvar på sin egen känsla.
Diktaren söker som varje annan människa
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
