Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
cismen som mot ett gift, som hotar att
paralysera deras skapande. Den levande konsten
måste ha sina rötter i livet, vara framfödd av
dess vånda och plåga, vara engagerad i den
strid, som är människans lott.
Vid cirka trettio år skrev Ibsen sin bekanta
dikt ”Paa vidderne”. Det berättas där om en
ung man, som skall upp i fjällen för att skjuta
renar, han har en fästmö i dalen och när han
tar farväl av henne slår han sin arm om
hennes liv så hon blir både blek och röd.
Snart skall han vara tillbaka och bara hon
skall finnas i hans sinne:
Jeg bænker hende ved min barm, —
frist der at volde hende harm,
det vil vi strides om!
Men uppe på vidden närmar sig honom en
främmande man, som kommer långt
söderifrån. Någonting frostigt vilar över honom, han
vinner makt över den unge ren jägaren, rövar
av honom själva förmågan att vilja, lockar
honom att välja isoleringen och ”livet på de
isomspända vidderna” i stället för
vardags-slitet nere i dalen, och han lär honom
avstånds-betraktandets konst:
Han kikked gennem den hule haand
til vinding for perspektivet.
Det var kort sagt den estetiska blicken på
tillvaron den unge skytten blev undervisad om
teknikern i poeten, den konstförfame framkallaren
av poetiska värden, utan endast det förtrollade och
förhäxade mediet, eller med andra ord, att jag icke
haft sinne för den ”dubbelhetens problematik”, som
kännetecknar poetens förhållande både till
verkligheten och den egna ingivelsen. Likväl har jag i
det omtalade arbetet utförligen behandlat en
poettyp, som ”diktar efter medveten beräkning” och lik
en geometriker ”ritar upp sina sorgfälligt uttänkta
figurer och sätter en ära i att icke vara slumpens
slav, ett viljelöst medium för något, som han blott
lånar sin signatur åt”, låt vara att jag också med
avseende å denna typ funnit att det inte går av med
bara den ena sidan, i detta fall med bara
konstförstånd och logik, vilket dock närmast bör
uppfattas som ett erkännande av ”dubbelhetens
problematik” i diktandet. Blir ”vakenheten” så stor att den
länkar allt efter sitt skön, då tror jag sannerligen att
vi kunna säga med Malmberg i hans tidigare
version: att sångens präster bemöda sig utan kraft.
av denne främmande man, som kommen
söderifrån helt säkert symboliserade den heibergska
estetiken med dess krav att diktaren inte får
bli förälskad i sina gestalter utan måste
betrakta dem på avstånd och med en viss
ironi. Konsten att se genom ”den hule haand”
kom den unge renj ägaren flitigt att bruka.
En natt slår eld upp ur hans moders stuga
nere i dalen och han märker att lågornas
framfart sedd här uppifrån blir en effektfull
nattbelysning; senare kan han från ett
berg-utsprång se hur hans käresta rider till kyrkan
som en annan mans brud, och det hela ter
sig för honom som en färgrik målning. Visst
känner han i detta ögonblick som om
någonting knäckts inom honom, men ändå lägger
han märke till hur vackert hans förra fästmös
röda kjol lyser mellan björkstammarna!
Det är esteticismen, som fått Ibsen i sin
makt, och han anar att den, om den får
råda, förr eller senare skall skövla hans liv
och taga makten av honom som diktare. Att
konstnärskapet i viss mån kräver offret av
egen lycka, det visste han, och erfarenheten
härav utgör ett av huvudmotiven för hans
diktning, kanske intensivast behandlat i
epilogen ”Naar vi døde vaagner”. Det är, såsom
Francis Bull säger i sin teckning av Ibsen
i den i höstas utkomna fjärde delen av ”Norsk
litteraturhistorie”, något gripande och
upphöjt i detta Ibsens sista budskap, inte allenast
i dramats scener och repliker, utan främst
i själva kärnan: att Ibsen, som med sin
diktning hade vunnit allt en diktare kan önska
sig i fråga om framgång och mänsklighetens
tack och beundran, vunnit allt av riket och
makten och äran — att just han till sist
erkänner, hur fattig han känner sig efter att ha
besegrat hela världen, ty esteticismen och
hjärtekölden hade fått makt över honom själv,
och livet hade gått ifrån honom.
Men helt hade esteticismen icke rått på
honom. Då hade han icke blivit den mäktige
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
