Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID DIKTENS KÄLLOR
diktare han blev. Med sin harm och sin
medkänsla hade han stigit ut i livet, han hade
icke sett det hela bara genom ”den hule
haand”, och när han höll på med den dikt,
som skulle bli hans kanske mäktigaste, med
”Brand”, skriver han öppet till Bjørnson hur
glad han är över att ha lyckats driva det
estetiska ut ur sig. Det är också den dikt, som
han skrivit med den största hängivenhet, och
han fick den slutliga idén till detta storverk
under Michelangelos dristiga
kupolkonstruktion i Peterskyrkan i Rom; då gick det upp
för honom på en gång i en stark och klar
form allt vad han hade att säga och att han
måste säga det, det var en upplevelse, som
på sätt och vis löste den andliga kris, som
norrmännens svek mot Danmark 1864 försatt
honom i. Han var icke längre en estetisk
beräknare, han var en gripen och besatt, och
själv säger han att han här ”diktat på det
som endast glimtvis och i mina bästa stunder
rört sig levande, stort och skönt inom mig.
Jag har diktat på det som stått högre än mitt
dagliga jag och jag har diktat på det för att
stadfästa det inför mig själv.”
Det hör till dessa säregna paralleller, som
så ofta tala till oss ur litteraturhistorien, att
Ibsens store medtävlare som dramatiker i
Norden, Strindberg, i sitt sista drama, ”Stora
landsvägen”, på sätt och vis ställer oss infor
samma diktandets problem som i ”Naar vi
døde vaagner”. Det är troligt att Strindberg
på en gång stått under intryck av ”Paa
vid-derne” och av situationen i Ibsens drama, när
också han i sitt drama befinner sig på väg
upp mot alpernas istinnar. Han flyr
människorna, full av sår efter mottagna hugg.
Han söker det stora perspektivet, svalkan och
vilan och förlossningen, vilket innebär att han
väpnar sig med likgiltighet och intresselöshet
gentemot människornas värld — ser på allt
som vore det en tavla blott, på långt avstånd.
Då nalkas också honom en främmande man,
såsom en gång fallet var med Ibsens unge
renjägare. Men denne man, som är eremit,
förmår honom att åter vända ner:
Lev livet ut, gå ner igen, det är ej farligt;
landsvägen dammar, borsta av dig;
det löper diken utmed kanterna, fall i!
Men res dig. Där finns grindar,
spring över, kryp inunder, lyft på haken;
du råkar mänskor, tag dem du i famnen,
de bitas ej, men bits de, bettet är ej farligt,
får du en dusch, låt rinna av!
Giv ut ditt mynt, du får’t igen,
här uppe finns ej någonting att vinna,
ty sten är sten och snö är snö —
men mänskor, det är annat.
Diktaren kan ej ta avsked av det levande
livet, han måste bära och tåla, kasta sig ut
i livets elände och besvikelse och anfäktelse.
Luften i den rent estetiska betraktelsens sfär
är alltför tunn.
Vanan att se på livet estetiskt medför lätt
att sinnet avkyles, hjärtat domnar, handen
slappnar; det som sker berör oss icke längre,
livets växling av smärta och lycka har intet
budskap till vår själ, vi värdesätta allt enbart
ur synpunkten om det är vackert eller fult,
intressant eller ointressant. Den ”intresselösa”
inställningen, som skulle ge oss detta
perspektiv på livet som bryter udden av det personligt
stingande i livets tillskyndelser; som skulle få
oss att glömma oss själva och våra privata
olyckor, mynnar lätt ut i likgiltighet för allt
levande. För konstnären är detta att få
inspirationens källor igenskottade, han närmar sig
konstskapandets nollpunkt, han hotar att bli
bara tekniker, bara yrkesman.
I den finlandssvenska litteraturen ha vi en
gripande skildring av en diktares förlamande
upplevelse av just detta. Den ges i Runar
Schildts sista novell, ”Häxskogen”. Det
berättas där bland annat hur författaren Jacob
Casimir, diktarens alter ego, bevittnar
försöken att återkalla till livet en drunknad liten
gosse. Vad vi läsa om är yrkesförfattarens
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
