Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RUIN
konfrontation med det stoff han en gång
ämnar behandla. Situationen är kväljande. Vi
stå inför en person, vars öga och öra inte
låta den minsta detalj i det som passerar gå
sig förbi — en person, som fullt medveten
om allt det gäller att tillvarataga liknar en
filmfotograf, som innerst oberörd exponerar
sina ljus- och ljudkänsliga plattor. När
föräldrarna kommo for det strax igenom honom:
”Hur tar man sig ut när man plötsligt,
oväntat står vid sitt enda barns lik? Vad
säger man? Hur bär man sig åt? Hur spela
ansiktets muskler?”
Han såg och han lyssnade.
”Där undgick honom ingen ryckning i
moderns ansiktsmuskler, ingen nyans i de
hesa, oartikulerade lätena när hon kastade sig
framstupa över sin döda sons kropp.”
Det är ganska karakteristiskt att denna
skildring hänför sig till en sterilitetsperiod
i Jacob Casimirs författarskap — till de döda
månader, då han inte ville komma ur stället
med den bok han höll på med. Kylan,
hjärte-kölden, oförmågan att gripas, det annoterande
ögat, artisteriet är en sjukdom, som
konstnären kan lida av och lätt lider av — en
sjukdom till döds, skulle jag säga. Vi veta att
Runar Schildt själv led av detta artisteri, som
lämnade hans hjärta kallt. Det antydes på mer
än ett ställe i hans diktning. Oförtydbarast
i en sats i skildringen av Jacob Casimir. Det
heter här: ”Han erfor den djupaste vämjelse.”
Till en viss grad kan en konstnär överskyla
att han inte längre har förmågan att gripas
— han kan föregyckla äkta konst och äkta
medupplevelse, han kan leva på sin teknik.
Men i längden går det inte. Och ju mer äkta
en konstnär är, desto mindre. Känslan av
sterilitet och uttömdhet blir alldeles
förkrossande. Jag undrar om icke den ”äkta”
diktaren i Runar Schildt, han som led av
”likgiltigheten” och artisteriet och som tyckte sig
— ödesdigra föreställning! — ha blivit
defini
tivt maktlös, om icke han har del i att
situationen för Runar Schildt blev så outhärdlig.
Skriftställeriet fyllde honom med ”den
djupaste vämjelse”. Men annorlunda än som
konstnär kunde han inte leva. Han drog på
sitt sätt konsekvensen av ”esteticismen”, när
det inte längre ville lyckas honom att, som
det ännu i ”Häxskogen” skedde, i en
skapan-dets lyckostund få allt att leva, inte bara vad
hans öga iakttagit och hans hjärna annoterat,
utan hela hans själ, vars medelpunkt och
livgivande källa var hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
