Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Ruin: Vid diktens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID DIKTENS KÄLLOR
den egna förebråelsen att lägga fram sin själs
misär i stället för att pressa den hårt och
beslutsamt tillbaka:
— — — att tiga
är hos en sångare brott.
Stoltare är det att stiga
mitt ibland vimlet på torgen
fram med all sorg, som jag äger,
tolk för de tyste, som lida,
tiga och lida blott.
Och här nås vi kanske av aningen att den
upplevelse av säregen art, som av oss angavs
som en väsentlig förutsättning för diktandet
— en upplevelse, som markerar en ”lösning”
av en livsknut i ett givet ögonblick — att den
oftare än man tror innebär en lösning av
någonting alltför jagiskt bundet och instängt
hos diktaren själv. Upplevelsen kan gälla,
såsom tidigare redan framhållits, något
alldeles ringa ting, som plötsligen går diktaren
inpå livet, rycker in i hans centrum efter att
ännu nyss ha legat tomt och kraftlöst i hans
medvetandes periferi. Men hur ringa detta ting
än är spränger det redan jagiskhetens trånga
ring. Vi bevittna det första stadiet av det som
i sin fulla utveckling innebär att hela tillvaron
dras in i diktarens livsprocess. Kanske rentav
begynnelsen till det mysterium, som i sin
radikala tillspetsning hos Sigurd Christiansen
fick oss att tillgripa ett ord, som man minst
av allt väntat att möta i en estetisk
utläggning: det ställföreträdande lidandet i konsten.
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
