Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elmer Diktonius: Veikko, liten slaktardräng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELMER D I K T 0 N I U S
VEIKKO,
LITEN SLAKTARDRÄNG
Inte var det ett skönt jobb,
slaktardrängarnas.
I den skumma källarvåningen, dit aldrig en
solstråle trängde och där fukten städse dröp
utmed de mögliga väggarna, väntade de redan
i den grå morgongryningen på boskapen. Med
sina levrat blodiga kläder såg de ohyggligt
underliga ut, och den gröna gasbelysningen
gav deras kritvita ansikten gredelina skuggor;
de talade lågmält och gitte ej dröja vid
varandras ögon. Vapnen, de kalla bilorna och de
hala knivarna, hade slipats ren föregående
kväll — det hörde till avtalet.
Lågmält tog de också emot boskapen, vars
trötta köttmassa fösarna kuskade genom den
spillningstinna korridoren. De såg, de
anings-såg strax hur vart och ett av djuren skulle
behandlas; vad vart och ett av dem behövde
för att förlamas, dödas, flås och uppfläkas
— de gjorde det som man expedierar
frimärken i postluckan: med neutral rutin. Det
enda var, att deras slaktkåpor ånyo
uppmjukades av varm, färsk blod; att blodets
blåsöta lukt åter befruktade deras näsborrar
— det bodde en kittling hos den lukten, som
fortplantade sig till det könsliga. När de en
gång kom i farten hade de en stor lust i att
mörda.
Med deras kvinnor var det samma sak. Bara
att de släpptes in på kvällen, ej på morgonen,
och att de var villigare och gissade sig till
ens önskande tankar: kastade sig på britsen
efter den andra grammofonskivan och
skre-vade med benen efter den fjärde. Man kunde
sticka dem i magen med en kniv, sa nån, och
dom sku bara flina. På väggen såna där
fabriksgjorda boningar med älgko och kalv
eller månsken över Mandschuriets kullar.
♦
Veikko var en bland de andra, en
grovlemmad, finnig yngling i tjugufemårsåldern,
råbarkad utan och innan. Från landet liksom
de andra, för bara där lär man sig naturligt
umgås med djuren; utan pjosk. De är nyttiga
ting, djuren, som levande och döda, och man
gör med dem som man vill — där står ingen
polis och glor om båset är snuskigt eller
seldonen skaver. Och växer man från liten opp
vid djurens sida och ser hur de avlas och
slaktas och allt däremellan, fast ytterkanterna
nog roar en mest, förstår man att människan
är ställd över djuren att utnyttja dem ända
till hud och träck.
Från första början, från det han kunnat stå
på egna ben hade Veikko hyst ett stort intresse
för allt som hade med slakt att göra. Och när
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
