Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elmer Diktonius: Veikko, liten slaktardräng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELMER DIKTONIUS
ställe, så man tänkte att den där klarar sig
nog, bara han får tid på sig, och må stanna
tills man fått veta hur det riktigt hänger ihop
med hans affärer. Men i stugan ville han ej
bo, sade — allt ska man höra — att det
kantänka inte luktade gott där inne, och att han
helst sku sova i bastukammarn — som han
sedan tapetserade med gamla tidningar på
väggarna och mattstumpar på golvet och
vitlimning i taket, så nog såg det snyggt ut
alltid; för den delen. Och sent omsider fick
man höra att han rymt från sin goda tjänst
i stan, eller hur sku man säga, men inte med
direktörernas pengar, nej då, dom skickade
ju en hel månads lön till honom efteråt, men
han, begrip den som kan, sände den tillbaka,
berättades på postkontoret. Han hade det väl
för bra och blev därav snurrig i skallen, som
ofta inträffar bland herrar och rikemän.
För Veikko var heller icke den första tiden
med dess dumma frågor, dolda hånleenden
och gnälliga ynkanden något paradis, men han
tog det med jämnmod och visste sig ha det
värsta bakom sig. Och i den lilla
bastukammarn, som han uppsnyggat och försett med
gardiner och tätat för vinterns behov, doftade
allt mjukare och renare än det någonsin gjort
i de rum han tidigare bebott, och han fröjdade
sig omåttligt åt ämbarets blånningsblå
källvatten och solens gulvarma vandring över
tid-ningstapeten och kände ett mäktigt lugn och
en mild frid spira inom sig. Bara de andra
sku finna ro, de verkar virriga för honom;
han är redan på säkra sidan. Och hur gott
gör det ej, hur ödmjuksstolt blir ej sinnet av
att kunna hjälpa andra, timra, snickra, lyfta,
bära — arbeta utan att bloda sina händer,
utan att hugga i kött m,ed yxa eller skära det
med kniv. Och att sedan sitta och titta på
markens underliga gräs och granna blommor,
så frön i jorden och skåda hur det växer nåt
ur dem, något oblodigt som blommar och bär
frukt. Och kring bastun, i obrukad stenjord,
röjer han sig en liten trädgårdstäppa med
köksväxter, som han odlar och äter och
skördar för vintern, och har man dem och
bröd och mjölk och vad därur kommer och
något i saltväg, och kaffeslurken får man
i stugan, mojar man sig gott och begår
fördenskull inga grymheter mot levande varelser.
Och när man undangjort de dagliga bestyren
och sitter i gungstolen eller vilar på
planksängens halmbrits läser man i berättelseböcker
som man lånat från biblioteket i kyrkbyn eller
sin egen tidning — inget av de där grymma
nyhetsbladen där mord och krig är
huvudsaken; nej, i den lilla lördagsavisan som man
själv prenumererat på och där de ungas
kärlek blommar utan råhet och sorgmodigt vackra
verser liksom spinner sig in i hjärtat:
Du skall vid mitt hjärta vila
när aftonmoln på fästet ila —
Ja, det är ej utan att ögat tåras vid ömhetens
mjuktrena utgjutelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
