Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elmer Diktonius: Veikko, liten slaktardräng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VEIKKO, LITEN SLAKTARDRÄNG
djävlar och ränner till skogs och stannar där
till andra dan, då de hämtar en hem och
kadavret var bortplockat och sparren med,
och de undrar att han ej förstod sig på lite
skoj i största välmening. Och senare på
kvällen sa brodern till huspigan, som satt på hans
knä och tycktes vara på väg att få barn med
honom:
— Synd om Veikko, som var en hejare till
slaktare, men veknade, dåren.
Och länge dröjde det, i åratal, innan han
åter täcktes se djuren i ögonen; ej heller bar
han lust till det, för man ska inte i onödan
fresta det grymma. Men nyfikna ekorrar kom
självmant till honom, och kittlingsjuka katter
— små vilda djur som man bara har roligt
av och inte kan utnyttja på något vis, och
hur det var och när en av smågrisarna
insjuknade och ingen annan var hemma kastade han
sin rock över den, så det ej skalv ihjäl sig,
kräket. Och när en av korna nästa gång
kalvade stod han bredvid och hjälpte
värdinnan, för dom måste gifta sig, brodern och
huspigan, fast bloden flöt i strömmar; men
det var ingen grym blod, bara god, för den
hämtade liv med sig. Då fick han tag på sin
utstakade väg och han satt hos gummor som
kände örternas läkande makt och stavade i
svårlästa veterinärböcker som han beställt sig,
och man började anlita honom i gårdarna och
fogade honom på det viset utan välvilja eller
motvilja i omgivningen som en någorlunda
nyttig oclr kanske nödvändig varelse. Visst var
det synd om honom, på sitt sätt, som kunnat
bli en hederlig människa och gud vet vilken
disponent i stan, för hans forna firma är ju
nu ett aktiebolag med konservfabriker och
benkvarnar och gud vet vad, men nöjd och
nyter verkar han och lär ska ha en vacker
bok i banken, berättas det på postkontoret.
Och så kan man ju mana sina barn och
småttingar mens dom läser sig gudfruktiga i
bibliska historian: Titta på den där, just grannas
Veikko, som med lappad byxbak påtar i
åkerlappen — våran Esau som sålde sin
herre-mannasyssla och förstfödslorätt för en
bastukammare och ett rovland.
Just då rycker Veikko opp en väldig rova ur
leran, beundrar dess frodiga blast, som ingen
mask nosat på, och kör sina tänder i dess saftiga
rundel. Att där följde med ett gott stycke jord
i gapet på honom besvärar honom icke en smul.
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
