Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lauri Viljanen: Ödemarken och trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDEMARKEN OCH TRÄDGÅRDEN
lands folk att skriva europeiskt, och säkert är
att han i synnerhet med sina prosadikter,
publicerade under den gemensamma titeln
”Spånor”, även lärde den skrivande ungdomen
att nyttja en av Kanteletar starkt påverkad,
rikt allittererande och mjukt vaggande prosa.
Ahos lugna och toleranta personlighet gjorde
honom på sin tid till landets kulturella samvete
och till en inom alla läger beundrad gestalt.
Han gick bort under de första åren av vår
nyvunna självständighet, och sedan dess har
det varit underligt tyst kring hans namn.
En fin miniatyrkonstnär, väl värd att
återkallas i minnet, var Uleåborgsskildraren Teuvo
Pakkala, en verklig föregångare genom sina
subtila fynd på barnpsykologiens område.
Dock, den som företrädde gruppen djärvast
och konsekventast i allt vad social och ideell
åskådning hette var Arvid Järnefelt,
Finlands Romain Rolland, Tolstojlärjungen, som
i sina romaner och noveller dokumenterade sig
som en djuplodande psykologisk diktare, som
vid mer än sextio år överraskade sina läsare
med sin mest levande och plastiskt avrundade
roman, ”Greta och hennes Herre”, där han
också försöker se motsatserna, finskt och
svenskt i harmoniskt försonande belysning.
Boken i fråga kom ut 1925, men innan sin
död 1932 hann Järnefelt fullborda ännu ett
högintressant arbete, ett kulturhistoriskt verk
i tre delar, vars titel, ”Mina föräldrars roman”,
tydligt utsäger innehållets art.
Juhani Aho var den förste, som visade
tecken på en kursändring i nyromantisk
riktning. Från vem väckelsen utgick behöver man
inte sväva i tvivelsmål om. Det framgår med
all önskvärd klarhet ur Ahos berömda
yttrande: ”Selma Lagerlöf kommer utan tvivel
en gång att hälsas med en befriares namn.”
Men ofärdsårens patriotiska krav framkallade
även å sin sida en förändrad sinnesförfattning.
Den nyromantiska strömningen frambragte
icke inom finsk litteratur någonting, som skulle
kunna jämställas med en Jean Sibelius’ musik
eller Axel Galléns Kalevalamålningar. Ett
storslaget skaldeverk har denna riktning dock
frammanat: Eino Leinos ”Helkasångerna”, ett
knippe arkaiserande ballader, vilka säkerligen
om de skrivits på ett världsspråk skänkt sin
författare en plats bland lyrikens största. Vad
prosan beträffar observerar man att de mest
himlastormande nyromantikerna småningom
söka sig tillbaka till vardagen. Den nya
riktningens mest utpräglade och målsäkraste
personlighet blev Volter Kilpi, vilken nyligen
gjort en förbryllande come back i egenskap
av originell folklivsskildrare. Kilpis
ungdomsverk ”Batseba”, ”Parsifal” och ”Antinous”
påminna i sin hermetiskt exklusiva
skönhets-dyrkan inte så alldeles litet om en herre som
Stefan George, liksom även hans hårda,
manliga, en smula prästerliga kynne gör det. Men
mest populär blev ändå Johannes
Linnan-koski tack vare sin lyriskt skumhölj da
kärleksroman ”Sången om den eldröda blomman”.
Linnankoskis kontakt med tillvaron var nog
av levande slag, men spolierades alltför ofta
av det autodidaktiskt filosoferande och
pompösa i hans uttryckssätt. ”Flyktingarna”, hans
sista roman, visar dock tydligt att han
utvecklade sig mot att bli en ädel, storlinjig,
psykologiskt och etiskt fördjupad bygdeskildrare.
Till de naturalistiska folklivsskildrarna höra
även Ilmari Kianto och Joel Lehtonen, tvenne
författare, vilka debuterade i nyromantikens
stjärndunkel, liksom även de två
uppskattade författarinnorna Maila Talvio och Aino
Kallas. Den förra av damerna har en
slösande rik fantasi samt en fartfylld och yppigt
svällande fabuleringsförmåga, som stundom
får en att taga Jakob Wassermanns namn på
läpparna. Hennes figurer äro kraftigt tilltagna,
säregna och ibland rätt överdrivna. I hennes
bästa romaner från 1910-talet kan man
förnimma det exalterade bruset av en lyriskt
filosofisk underström. Moralproblem dryftar
för
3. — B. L. M. 1938. V.
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
