Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lauri Viljanen: Ödemarken och trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAURI VILJANEN
sfär kring sina människogestalter. Sillanpää
besitter en sällsynt förmåga att uppfatta detta
att vara till och att vara människa som
någonting alldeles organiskt — nästan som en mytiskt
frisk och ursprunglig företeelse. Instinkten är
det organ som bringar Sillanpää i levande
förhållande med människosjälens doldaste och
finast vibrerande reaktioner. I sin djupsinnigt
naiva diktning frammanar han som det tyckes
utan möda på nytt den gemenskap med naturen
som ett rolöst kulturintellekt och livets sociala
tillämpning ödelagt hos oss.
Sillanpääs förhållande till de anspråkslösa
personer han skildrade präglades i begynnelsen
av en tungt mediterande medömkan. Men från
och med ”Silja” blir hans inställning mera
frigjord och konstnärligt glädjebetonad. Och
samma utveckling kan studeras hos
folklivs-skildringens två andra moderna mästare, Heikki
Toppila och Volter Kilpi.
Heikki Toppilas geni blommade upp först
under detta decennium, då han skrev två av
sina mest storartade verk, romanerna ”Fräls
oss från ondo” och ”1 eldvagn”. Den värld
vilken i dem uppenbaras är någonting av det
sällsammaste man kan påträffa i finsk
litteratur. Av allt att döma har Toppila under sina
utvecklingsår i Österbotten haft tillfälle att på
nära håll iakttaga læstadianismens yttringar
bland allmogen, och därför har även en hetsig,
primitivt betonad religiös extas tryckt sin
egenartade prägel på hans alstring. Livskänslan
i hans böcker är magiskt tryckande, svarta och
blodröda skuggor mörkna över den väg hans
människor vandra på vår jord. Till den
mystiska grundtonen hos Toppila fogar sig ett
slags kompakt naturalism och en skakande
tragik föranledd av människans hårdhet och
de svagas hjälplöshet. Han rör sig med ett
omfattande folkloristiskt material, som han
dock med mästerskap smälter in i sina
romaners episkt mäktiga flöde. Det beklämmande
i denna atmosfär mildras av Toppilas absolut
egenartade, ur djupet framkvällande humor
och av hans strålande friska naturskildringar.
När Volter Kilpi publicerade det
ålder-domsverk han hållit på att skriva under ett helt
årtionde, blev hans litterära återkomst en av
1930-talets mest imponerande händelser. I sina
episka romaner ”1 Nedergårds sal”, ”Bland de
minsta i socknen” och ”Till kyrkan” har han
rest ett mäktigt monument åt sin hemsocken
Gustavs i sydvästra Finlands skärgård. Kilpi
fattar folklivet stoltare och ståtligare än någon
annan finsk folklivsskildrare. Det mest
förvånande i dessa monumentala arbeten är deras
form och stil. ”1 Nedergårds sal” överträffar
Lehtonens ”Ödemarkens barn” åtminstone i ett
avseende, ity att den på niohundra sidor
skildrar en enda eftermiddag, under vars förlopp
några hemmansägare diskutera ett barkskepps
byggande. Eposet ”Till kyrkan” är berättelsen
om folket i tre byar, som en
midsommarmorgon vandrar till sin gemensamma kyrkbåt för
att sedan ro mot kyrkan. ”De inre
monologernas” ändlösa ström speglar det förgångna, det
tillkommande och nuet, i de med mystisk poesi
upplevda ögonblicken dallrar evigheten. En
ännu egendomligare omständighet är den, att
Kilpi på James Joyces maner velat skapa ett
självgjort språk, baserat på hans västfinska
hembygds dialekt — någonting som helt säkert
gör honom oöversättlig. Men äger man tålamod
nog för att fördjupa sig i hans värld, skall man
där finna en oändlig mängd mänskligt äkta
själsyttringar, en human förståelse och hög
livs-bejakelse, som i rikaste mått belönar ens mödor.
Över dessa mästares verk välver sig den höga
och rena konstens tidlösa rymd. Stående på
gränsen mellan två tidsåldrar betrakta de
kärleksfullt livsformer, vilka redan sjunka hän i det
förgångna. De äro fränder till den Aleksis Kivi,
som såg ”människans sälla möda på denna karga
jordrand” — för att tala med Eino Leino —
som såg Finlands folk i renässansens och det
upphöjda humanitetsidealets klara middagsljus.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
