Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. 0. BARCK
BREV FRÅN FINLAND
Om man vill bedöma en nations litterära
intresse efter den produktivitet dess författare
utveckla, så finns det ett mycket talande
exempel i den pristävlan Werner Söderströms förlag
utlyste senaste vår och som gällde den bästa
finska romanen i litet format. Inte mindre än
246 manuskript inlämnades inom stadgad tid.
Om man får döma efter de två manuskript
som prisbelöntes och de åtta som inlöstes
förefaller standarden inte att ha varit låg.
Denna pristävlan hade en alldeles bestämd
avsikt. Man ville få fram en finsk novellroman,
koncentrerad till innehållet och konstnärligt
behärskad i formen. Kritiken har under de
senaste åren haft ett och annat att säga om
den finska romanens brist på en genomarbetad
komposition, dess böjelse för att försjunka
i vegeterande stämningar och breda målningar
på bekostnad av den inre helheten och
koncentrationen. Och ändå kan man inte i
allmänhet förebrå den finska prosan för att lida
av det högstadium av litterär påssjuka, som
Sigfrid Siwertz i sin nyligen utkomna
essaysamling ”Det stora bullret” gjort till föremål
för några spirituella reflexioner, närmast med
hänvisning till de modernistiska lärofäderna
Marcel Proust och James Joyce samt deras
ättlingar i mer eller mindre rätt nedstigande
led bland rikssvenska prosaförfattare av i dag.
En intressant debatt om modern finsk
litteratur finner man i en bok, ”Pidot Tornissa”
(Gillet på Torni), som utkom senaste höst och
där ett antal kända, fastän icke namngivna
personer representerande det yngre finska
kulturlivet diskutera olika aktuella frågor. Man
samlades några kvällar på Hotell Torni, en
känd restaurang i Helsingfors, efter vilken
boken fått sitt namn. Här gjordes den finska
nationalkaraktären,den nordiska orienteringen,
den finska vetenskapen, litteraturen och mycket
annat till föremål för ett intellektuellt
sym-posion. Vi stanna vid ett par av de litterära
inläggen. Man förebrådde inte den finska
prosan så mycket för det som Siwertz hade
att anmärka på den svenska: att vara
oformligt långrandig och sentimentalt självupptagen.
Det var den ensidiga miljö- och
människoskildringen man tog fasta på. Det påpekades, att
den finska prosan nästan uteslutande rör sig
i arbetar- och bondemiljöer. Denna värld
skildra författarna med inlevelse och
detaljrikedom, men gäller det att teckna den bildade
klassens liv, kommer man genast ut på osäkra
vatten. Den intellektuella människan saknas
helt och hållet i modern finsk litteratur. Det
är därför en av deltagarna i Tornigillet
konstaterar, att denna litteratur på det hela taget
har mycket litet av väsentligt värde att ge den
bildade klassen.
Under sådana förhållanden kunde man ju
finna det förvånande, att dessa böcker, som
skildra bönder och arbetare, i varje fall läsas
just av de bildade. Men förklaringen är ganska
enkel. De läsas inte av bönder och arbetare
helt enkelt därför att deras författare i de
flesta fall äro alltför exklusiva för en bredare
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
