Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
MARTTI SANTAVUORI
publik. Den moderna litteraturen i Finland
såsom i Sverige har inhämtat sina lärdomar
av efterkrigstidens psykologiskt och stilistiskt
högt uppdrivna konst, som även i de fall, då
den inte har något märkvärdigt att säga,
försöker göra det på ett så märkvärdigt sätt som
möjligt. Den moderna prosan är stillastående,
eftertänksam, målande i detaljer och ofta en
smula sentimental. Det snäva perspektivet mot
en diffus skuggvärld gör att sådana ting som
karaktärsutveckling, problem och handling
kunna reduceras till det minsta möjliga.
Men om dylika synpunkter kunna anläggas
på finsk litteratur — man gör det i ”Pidot
Tornissa” — så förefaller det mig i varje fall
som om de i högre grad kunde gälla som
allmänt omdöme över modern prosa — eller
rättare sagt en konstnärligt representativ
riktning inom den. Åtminstone för en
finlandssvensk läsare förefalla några av de ledande
finskspråkiga författarna ovanligt levande och
friska, samtidigt som de verkligen ha något att
säga och lära oss om de människor och den
verklighet de skildra. Jag tänker då närmast
på Sillanpää, Pekkanen, Haanpää och Uurto.
Från denna utvikning via debattörerna på
Torni återvänder jag till Werner Söderströms
pristävlan. Första priset erhöll Mika Valtari
för sin bok ”Vieras mies tuli taloon”, vilken
redan expedierats i en svensk översättning
under titeln ”En främling kom till gården”.
Man ser här hur det yttre tvånget till
begränsning varit mycket hälsosamt. Mika Valtari har
alltid haft för lätt att skriva och det har sagts
att han också alltför smidigt förstått att
spekulera i publikintresset. Koncentration, ett sovrat
stoff och en djupare psykologi har man
förgäves sökt i hans senare digra romaner. Nu
har han varit tvungen att koncentrera sig och
resultatet har blivit en bok, som utan tvivel
är en av hans allra bästa. Stilen är stram och
fast, med en mörk doft av jord och lidelse.
Med plastiskt enkla konturer tecknar han ett
triangeldrama, förlagt till en bondgård, där
mannen är en utbränd, sinnesslö jdkoholist och
hustrun en kraftfull, energisk men förfrusen
kvinna. Drängen spelar den nödvändiga tredje
huvudrollen och därefter utvecklas dramat
följdriktigt mot sitt slut: drängen skjutes av
mannen, som i sin tur dödas av hustrun. Mika
Valtari offrar kanske en smula åt kalla
sensationer och dekorativa effekter — speciellt
upplösningen verkar något arrangerad — men
hans bok röjer i alla fall en rent konstnärlig
behärskning, en intensitet och en kraft, som
verkar välgörande och inte minst för Valtari
själv betytt en hälsosam kur.
Andre pristagaren, Martti Santavuori, är
i privatlivet officer. Motivet i hans bok ”Sen
täytyi kerran tulla” (Det måste en gång
komma) är hämtat från inbördeskriget. Om
Valtari är en tekniskt driven och säker
novellist, så är Santavuori den mera personlige och
rättframme berättaren. Hans stil verkar ofta
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
