Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
TOIVO PEKKANEN
djupt originell och valörkänslig
naturskildrare. Såsom novellist framträder han i en
samling, som utkom ungefär samtidigt med
prisromanen på Gummerus förlag, nämligen
”Lauma” (Flocken). Man behöver inte tveka
om att det är på detta område, i den korta,
koncentrerade skildringen som hans sanna
mästerskap ligger. Det har sagts — och kanske
med rätta — att Haanpää såsom skildrare av
finska livsöden och finsk natur är Sillanpääs
ende värdige arvtagare.
Bland övriga prosaböcker finns det mycket
att välja på, och det är omöjligt för mig att
i denna korta exposé gå in på allt. Låt mig
stanna vid ytterligare ett par böcker, som
signerats av diktare vilka tillhöra avantgardet
i modern finsk litteratur. Där ha vi framför
allt Toivo Pekkanen — tidigare presenterad
av Lauri Viljanen för B. L. M:s läsare. Hans
första stora roman, ”Tehtaan varjossa”, har
just utkommit på Bonniers förlag i svensk
översättning under titeln ”1 fabrikens skugga”.
Pekkanen är den finska arbetarvärldens store
prosaist. I sin senaste bok, ”Isänmaan ranta”
(Fosterlandets • strand), tecknar han
industristaden Kotka med allt den rymmer av hektiskt,
grått och industrialiserat arbetarliv av i dag.
Boken offrar kanske för mycket åt den rena
miljöteckningen, åt referat av arbetarmöten
och diskussioner, men under denna realism
döljer sig en besjälad konstnär, som träder
fram i skildringen av människorna, framför
allt de två ynglingarna, fabriksägarens son
och arbetarpojken, som bli goda vänner. Det
är det rent mänskliga perspektivet på livet som
här bryter fram och övervinner klassfördomar
och vardagsnöd. Pekkanen är ingen social
tendensdiktare, som för en doktrins talan. Han
är en reflekterande, stilla och vidhj ärtad
skildrare av de lägre folklagrens liv. Han vill nå
människan innanför grupper och klasser, och
han har en stark tro på det mänskliga som
ett värde utanför ideologiska och sociala
motsättningar.
Jämte Pekkanen är Iris Uurto en av den
unga finska prosans mest självständiga och
intressanta begåvningar. Hennes senaste roman,
”Rakkaus ja pelko”, utkom hösten 1937 i
svensk översättning av Olof Enckell under
titeln ”Den tappra kärleken”. I mitt närmast
föregående brev om finsk litteratur berörde jag
denna bok. Den ger en skildring av en ung
kvinna, hennes tappra kamp i
kärleksförhållandet till en vankelmodig grubblare och
hennes slutliga mognad och frigörelse. Det är i den
raka ärligheten och de psykologiska valörerna
Iris Uurto har sina största tillgångar som
författare.
Två bemärkta romaner senaste år voro
även Selma Anttilas ”Pyryn perhe”
(Familjen Pyry) och Aini Nuolivaaras ”Isäntä ja
emäntä” (Bonden och hans hustru). Den
förstnämnda författarinnan tillhör en äldre
generation och har sedan 1904 gett ut en impone-
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
