Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: För boksamlaren - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
tianske boktryckaren och förläggaren Aldus
Manutius hade hos sig anställda bokbindare,
vilka utförde band av några genomgående
typer åt de oktaveditioner av klassiska
författare, med vilka den förnäma officinen gjorde
epok i typografiens historia. Dessa så kallade
aldiner äro synnerligen eftersökta av samlare
och detsamma gäller om de band, vilka den
parisiske bokförläggaren Geoffroy Tory
ungefär samtidigt lät utföra och som få karaktären
av rena förlagsband bland annat genom att de
äro försedda med hans bokförläggarmärke
— den sönderslagna krukan — som på ett
mycket graciöst sätt passats in i orneringen.
Även här uppe i Norden förekom
partibindning redan under den typografiska konstens
första ungdom. Kristian ll:s danska
bibelöversättning från 1550 lades upp i en upplaga
på 3 000 exemplar, av vilka 2 000 skickades
till en bokbindare, Paul Knobloch, som skulle
förse dem med likartade band med spännen
och beslag. Hela denna uppgift mäktade
mästaren visserligen inte lösa, men i danska och
norska kyrkor figurerade åtskilliga av hans
partiband på predikstolarna. Och för att gå
till Sverige och en senare tid kan påpekas
att inbindn ingen av en del av upplagan av
Karl XH:s bibel uppdrogs åt en stockholmsk
bokbindare enligt ett detaljerat kontrakt. På
sjuttonhundratalet blev det vanligt att
psalmböckerna ikläddes uniformer, som kunde göra
dem särskilt tilldragande för menige man,
och till våra dagar ha bevarats massor av
danska, norska och svenska ”bondband”,
vanligen av pergament med rik dekor i guld och
lackfärger — vapen, kungaporträtt, emblem
och trohjärtade inskrifter. Rokokons stilspråk
låg naturligtvis särskilt väl till för denna glada
utsmyckning och rocaillestämplarna ha haft en
stark benägenhet att dröja sig kvar på dylika
band långt efter det stilen blivit ohjälpligt
urmodig inom konsthantverket i övrigt.
Men det är naturligtvis först under
aderton-hundratalet som förlagsbandet blivit en riktig
vardagsvara. Det var den omvälvning, vilken
franska revolutionen innebar, som satte fart
på massbandsproduktionen och som drev fram
kraven på demokratisering inom ett område,
där lyxen frodats härligen till
bokbindar-konstens fromma. Under äldre tid, det vill här
säga före adertonhundratalet, salufördes
huvudsakligen inbundna böcker, men det hände
även att boken utbjöds till allmänheten i ett
mindre definitivt skick, alltså häftad eller
kar-tonnerad. För den enklaste häftningen eller
kartonneringen använde man till omslag eller
klädsel åt de tunna pappärmarna ett vanligen
grått eller gråblått så kallat karduspapper.
Boken kunde ju bevaras på detta sätt och
markeras i biblioteket genom att man skrev på dess
titel med bläck. Förläggarna funno emellertid
på att titeln likaväl kunde tryckas på
pappomslaget och att detta kunde ges en
utsmyckning, som gjorde det mera tilldragande. Och
därmed är det för empiren karakteristiska
kartonnaget klart. Det hade emellertid när denna
epok bröt in redan en ganska lång historia
bakom sig. Arthur Sjögren har uppspårat ett
sådant omslag för en svensk bok från 1782.
Till Norge synes det ha kommit först med det
nya århundradet. Hos oss användes det till att
börja med bland annat för de kalendrar, som
den ”nya skolan” skapade efter tyskt mönster
— de sista årgångarna av Atterboms ”Poetisk
kalender” (1811—21) uppträdde sålunda i
pappband dekorerade med ramverk samt lyror
och lagerkransar — och för serieverk som
Bruzelius’ ”Bibliothek der deutschen Klassiker”
(1811—21) och det hos O. Grahn i Stockholm
från och med 1813 tryckta ”Bibliothèque des
auteurs classiques frangaises”.
I kloten fann man något senare det idealiska
materialet för förlagsband — det appreterade
bomullsstoffet var starkare, prydligare och höll
bättre mot smutsen än papperet, och det var
billigare än skinnet. Det är England som
har hedern av att ha upptäckt de möjligheter
som detta sorts tyg erbjöd för bokkonsten.
Forskarna tvista om när detta skedde. Den
intresserade kan finna en redogörelse för det
äldsta utvecklingsskedet i en liten bok av
Michael Sadleir, ”The Evolution of Publishers’
Binding Styles” (London och New York 1930),
och i några följ dskrifter i ”The Colophon”
1931 och 1934 och i ”The Book-Collectors
Quarterly” 1932. Vare sig det första
framträdandet kan dateras till 1821 eller 1825, är man
emellertid ense om att det första klotbandet med
guldtryck å ryggen såg dagen 1832. Det kan
i detta sammanhang inte vara fråga om att ens
skissera den väldiga utveckling, som klotbandet
genomgått i England. Snabbt intog det en
ledande ställning i den enorma
bokproduktionen. Milliontals band levererades från de stora
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
