Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: För boksamlaren - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
Londonfirmorna för partiband — Remnant
& Edmonds, Westley & Co., Westley & Clark
och vad de heta. Under ett decennium tycks
emellertid denna bandform enligt Sadleir ha
varit litet undanträngd av andra. Det är
mellan åren 1848 och 1858 och det visar sig att
det var bristen på material som vållar
tillbakagången — under de åren inföllo den stora
hungersnöden i Indien och Krimkriget, vilka
nästan lamslogo handeln. Än i dag besitter ju
klotbandet stor popularitet i England, i detta
bokbindarnas förlovade land, där man aldrig
säljer en häftad bok!
Till oss torde det nya bandmaterialet ha
kommit först under 1830-talets förra hälft.
1836 är det i varje fall i full användning; i juli
detta år utfärdades nämligen en kunglig
kungörelse angående ”införsel af ett slags pressadt
bomullstyg bookbindercloth kalladt”. Ungefär
samtidigt eller något senare torde det enligt
Nygård-Nilssen ha införts i Norge. Hur
för-lagsbandet i klot tett sig i vårt land under
olika skeden har jag antytt i en uppsats om
”Svensk bokkonst 1837—1937” i oktoberhäftet
av denna tidskrift för sistlidna år, till vilken
eventuellt intresserade hänvisas. Jag påpekade
där bland annat att det engelska inflytandet å
klotbandstyperna tyvärr mycket tidigt ger vika
för tyska influenser, vilka i regel fört till en
överlastad och förgrovad formgivning. I
Dan-n ark och Norge synes kontakten med den
b.ittiska orneringen ha varit mera ihållande.
Nygård-Nilssen avbildar ett par band, ett till
Holbergs ”Peder Paars” (Köpenhamn 1844)
och ett till Asbjørnsens ”Huldre-Eventyr”
(Kristiania 1850), som med sin rika
naturalistiska dekor i guldtryck åtminstone i mina
ögon ha en säregen charm, som kanske inte är
betingad av smakfullhet i vedertagen mening.
Berättarglädjen försvinner emellertid från
banden även i våra grannländer — de
dekoreras nu med mer eller mindre renässansartade
stämplar — men in på åttiotalet är man,
närmast under intryck av japaneseriet, åter i färd
med att tillverka ”reliures parlantes”.
Modeströmningen tilltalade naturligtvis inte gamla
fina boksamlare. Den utomordentligt förnäme
och älsklige danske bibliofilen Carl Elberling
skrev 1885 en liten uppsats, ”Om
Boghand-lernes componerede Bind” (omtryckt i
densammes ”Breve fra en Bogelsker”, Köpenhamn
1909), där han beträffande den tilltagande
vulgariteten konstaterar: ”Man bryr sig
numera varken om varaktighet eller verklig
skönhet, bara man kan få något som ser strålande
ut och inte kostar stora pengar.” Det blev
emellertid i dylika talföra och prunkande band
som den stora, nya skandinaviska litteraturen
gick ut till folket. Nygård-Nilssen har i sin
avhandling ett mycket roande kapitel om hur
de norska diktarna reagerade beträffande
utstyrseln av deras verk. Ibsen var stormförtjust
över det sätt, på vilket förläggaren —
Gylden-dal i Köpenhamn — presenterade hans böcker.
Editionen av ”Brand” (1866), som måste anses
vara i det torftigaste laget, anser han vara en
”fullständig praktupplaga”, och när hans
diktsamling kom ut 1871 skrev han ett brev till
förläggaren och tackade honom för ”den
utomordentligt smakfulla och vackra utstyrsel” som
förlänats boken. Vinjetten på bandet
framställer en amorin med pilbåge, som stöder sig
mot en lyra under Karlavagnen — finare och
riktigare kunde man ju möjligen ha
karakteriserat denna i all sin tillknäppthet majestätiska
lyrik! Bjørnson hade däremot ganska
deciderade meningar om hur hans böcker skulle se
ut — de skulle framför allt vara föga påkostade,
de skulle vara böcker som de breda lagren
kunde köpa. Men ibland släpper han även lös
sin fantasi, när utstyrseln av någon ny bok
diskuteras med förläggaren. För bandet till
”Det flager i Byn og paa Havnen” hade han
flera förslag. Än skulle pärmen domineras av
ett hus med ”ren” norsk flagg — det blev
också på det viset — än skulle det ”inne i
bokstäverna vara mycket små teckningar av hus
och fartyg under flagg, av trädgårdar med
flaggstänger, flaggor framför en kyrka, och
ett bröllopsfölje”. Ibsen och Bjørnson voro
sålunda helt till freds med resurserna hos det
bokbinderi, som justitierådet Hegel anlitade
för Gyldendals förlag. Det var däremot inte
den elegante, fransyske Alexander Kielland.
Han förklarade helt frankt att de gyldendalska
förlagsbanden voro ”över all beskrivning
horribla”. Och när förläggaren anmäler avvikande
mening blir han vältalig: ”Horribla — det
håller jag på! Det är mitt allvar när jag säger
att de inbundna böckerna äro fula —
eldröda — gräsgröna — himmelsblå, förtvivlat
violetta — med tjockt påsmetat guld — som
en rad svajiga bondpigor en
söndagsförmiddag. En fin bok skall vara enkel och solid som
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
