Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hammenhög, Waldemar, Uppvaktningen, anmäld av Thure Nyman - Hägglund, Arne, Fall från kateder, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
höra några barn sjunga i en trädgård. Då
inser han plötsligt lyckan i att sjunga på det
sättet, spontant, utan bitankar på gage och
recensioner. Men efter en stund möter han
barnen på vägen och får veta, att den snåle
trädgårdsmästaren, som de plockat bigarråer
åt för betalning, tvingat dem att sjunga hela
tiden för att hindra dem från att äta av bären.
Det är en ypperlig historiett, som rymmer flera
träffande iakttagelser, men den förfelar en del
av sin verkan på grund av en viss suddighet
i konturerna. Titelnovellen är väl den formellt
oantastligaste av de saker som ingår i
samlingen, det är gammal och ny tid i
blixtbelysning, den gammaldags trofasthetens symboliska
protest mot en yngre generations likgiltighet
mot nedärvda värden. Personligen har jag
emellertid fäst mig mera vid historien om
gubben Broman och rymlingarna från
uppfostringsanstalten i ”En olåst båt”, där
författaren med säker känsla för
stänmingsskift-ningarna i ett gammalt sjömanshjärta lyckats
gestalta ett öde på några sidor kring en
skenbart betydelselös episod.
I denna samling på gott och dåligt av short
stories, som nästan för tydligt avslöjar sin
härkomst ur söndagsbilagor och jultidningar,
och där man förgäves letar efter något mera
sammanhållande än häftesomslaget, intar
novellen ”Mikael” en plats alldeles för sig. Den står
sist och den är lång, flerdubbelt längre än
någon av de andra. Redan därav förstår man,
att det ska vara något särskilt med den. Och
det är det. Mikael är en sjuttonårig yngling,
som har blivit opererad i benet för någon
skada, som befaras tuberkulos, och han blir
intagen på ett vilohem för vård och
observation. Och Hammenhög har observerat honom
där, han har gjort mera, han har levat med
honom, levat sig in i hans föreställningar, känt
svedan i foten, drömt drömmen om den sköna
lady Winifred och deltagit i hans fantiserade
utsvävningar med Tilda och Dorotea. Som
psykologi är detta ett kraftprov. Men — det
måste alltid komma ett men. Hammenhög har
för ändamålet lagt om sin stil, gjort den
korthuggen, antydande, försökt med nyskapelser
av ord — stundom riktigt lyckade, det ska
erkännas. Man behöver inte leta länge efter
förebilden, det finns bara en som kan göra
detta till konst. För Hammenhög ligger det
inte naturligt till, och det gör att novellen blir
tungläst, onödigt svårbegriplig och följaktligen
förfelar en god del av sin verkan. Hammenhög
är berättare och han bör förbli det. Stilistiska
experiment gör han klokast i att lämna åt dem
som fått gåvan. Thure Nyman
Fall från kateder
ARNE HÄGGLUND: Fall från kateder.
Norstedts. 5: 75.
Det har på sina håll klagats över att den
svenska medelklassens liv skulle vara ett
försummat område i modern svensk
skönlitteratur, allt under det att bönder och proletärer
bli föremål för en allsidig och livlig litterär
belysning. Omdömet kan ha fog för sig, men
då det gäller en speciell typ ur medelklassen,
nämligen läroverksläraren, kan man
konstatera, att det uppenbart inte håller streck: flera
svenska berättare ha, var och en ur sin
särskilda synvinkel, granskat denne
samhällsmedlem. Det är härvidlag tillräckligt att erinra om
Hugo Swenssons och Fredrik Thomas’ insatser.
Till dem ansluter sig nu en debutant, Arne
Hägglund, som i romanen ”Fall från kateder”
företar en nykter och kritisk granskning av en
man, som till sin borgerliga sysselsättning är
pedagog, adjunkten, teol. och fil. kand. Johan
Enander. Han är som människotyp av i
övervägande grad avskräckande art. Plikttrogen
och ideellt inriktad, blir han icke desto mindre
till en plåga för sin omgivning, och detta på
grund av en sinnets torka, en braskande
självgodhet och ett träaktigt rättshaveri, fullkomligt
blint för rimliga gränser och proportioner.
Författaren låter oss komma denna nästan
maniakaliska pliktmänniska, som byggt sig
barriärer av käpphästar, ganska nära in på
livet och blottar hans tragiska ensamhet både
i tiden och i sin egen husliga miljö. Det
karakteristiska för familjelivet i det enanderska
hemmet är tomheten och splittringen. Hustrun,
tidigt förgrämd och också hon lidande av
en påtaglig andlig torka, är närmast fientligt
stämd mot sin träbock till man. Sonen Klas
ser på sina föräldrar med sammanbiten och
dov förbittring: i hans ögon är fadern ett
mönsterexempel på föräldrars oförmåga att
förstå en yngre generations behov av
rörelsefrihet. Hustrun söker så småningom
kompensation i socialt arbete, sonen söker sin utkomst
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
