Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hägglund, Arne, Fall från kateder, anmäld av Johannes Edfelt - Bergman, Bo, Edvard Swartz, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som journalist i en landsortstidning, sedan han
av sina dagars upphov vägrats beträda
militärbanan. Ensammare än någonsin går Johan
Enander sin död till mötes. Hans
smärtsammaste upplevelse blir måhända att se sig
undanträngd av yngre krafter på det
föreläsnings-institut, han ägnat ett brinnande nit och
intresse under två decennier. Då han dör
i kräfta, är det också en i andligt avseende
slagen man som går bort.
Arne Hägglund har berättat denna var
dagshistoria med kärv återhållsamhet och en smula
butter saklighet. Hans roman är i första hand
en psykologisk studie, men därjämte vill den
vara ett inlägg i debatten om klyftan mellan
generationerna. Vad författaren — med den
gamle, smått cyniske ungkarlen lektor
Lundgren som språkrör — har att framdra om
ungdomens andliga och materiella trångmål vittnar
om vaken intelligens, om sans och omdöme
— även om dessa resonerande partier mera ha
karaktären av spaltdiskussion och ingalunda
bidraga till att höja bokens konstnärliga värde.
Berättarens grepp om sitt ämne kan
överhuvudtaget inte kallas smidigt; det förråder
ännu i åtskilliga avseenden debutantens
osäkerhet. Men som intellektuell prestation förtjänar
denna roman uppmärksamhet. Den vilar på en
bas av vaken reflexion och icke vanlig
iakttagelseförmåga. Johannes Edfelt
Ett skådespelarporträtt
BO BERGMAN: Edvard Swartz. Ett
skådespelarporträtt med bakgrund.
Bonniers. 5: —.
Det var visst Anders de Wahl som
häromåret med rätta klagade över att svenska
essayister alltid försummat
skådespelarpor-trättets förnämliga genre. Den förgängligaste
av alla konstarter, aktörens, skulle annars inte
till den grad som är fallet ha saknat bestående
minnesmärken i svensk litteratur. Onekligen
ligger det en smula bitter tragik i att en
konst, som kanske under årtionden värmt våra
hjärtan, upplyft våra sinnen, eggat vår fantasi,
skall vara släckt för alltid den dag dess utövare
inte längre är bland de levande. Man skulle
velat bevara åtminstone en avglans, ett bleknat
skimmer, om inte annat, av den sol som lyste,
den stjärna som gnistrade eller den glöd som
brann. Ord och röster och åtbörder
förflyktigas sekundsnabbt, scenbildens trolleri
upplöses och dunstar bort, sed scripta manent.
Det är här en svensk teateressayistik, som
fördjupat sig i skådespelarens individuella
temperament och konstnärliga egenart, kunde haft
en stor uppgift att fylla. Vi hade inte behövt
vara huvudsakligen hänvisade till grumliga
andrahandskällor och kulturhistoriska omvägar
för att få en aning om hur en Hjortsberg, en
Almlöf, en Swartz, en Hillberg en gång
agerade och verkade, ifall samtida skribenter av
rang vårdat sig om att teckna deras
konstnärliga fysionomier för en intresserad eftervärld.
Och de släktled som följa skola vara lika illa
ställda i fråga om en de Wahl, en Ekman, en
Teje — på grund av samma försumlighet hos
vår tids essayister.
Om någon bland dagens författare varit
kallad att åstadkomma svenska motsvarigheter
till Edvard Brändes’ och Herman Bangs
skådespelarporträtt, så är det Bo Bergman. Det
framgår inte minst med vemodig klarhet av
hans minnesteckning över Edvard Swartz. Den
vackra och stilfulla boken innehåller bland
åtskilligt annat en rad fina och kloka
aforismer om scenens konst, vilka tillsammans
utgöra grundritningen till en hel dramaturgi.
Med mycken varsamhet framdrages ur
samtida dokument och recensioner konturen till
en konstnärsprofil, där reflexionen och
stilkänslan satt starka spår och där den
oförtröttade arbetsmödan, det gedigna kunnandet
utformat dragen. Gestalten kom i mångens ögon
att nästan växa samman med Hamlets skepnad,
och minnestecknaren har skickligt analyserat
denna i dess tidsbetingade skiftningar. Men
han studerar inte bara Swartz’ förhållande till
den klassiska repertoaren, där denne firade
sina mest bestående triumfer. Även den
peko-ralistiska dramatiseringen av ”Jane Eyre”
refereras med dräpande men road ironi. Det var en
eftergift åt 1850-talets publiksmak, då Swartz
med fara för sitt konstnärskap uppträdde och
gjorde stormande lycka i dylika pjäser; den
”demoniske” aristokraten eller härskaren tycks
både på gott och ont ha varit hans speciella
rollfack. Men i sin egen spelstil betecknar han
brytningen med det gamla svulstmanéret,
samtidigt som han hade att kämpa mot den
tilltagande böjelsen för lättare njutningar. Med
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
