Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bergman, Bo, Edvard Swartz, anmäld av Holger Ahlenius - Dons, Aage, Soldatbrunnen, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
all sin omsorgsfulla konst är det dock blott en
skugga Bo Bergman kunnat mana fram, och
han är själv medveten om det. Intet kan ersätta
den direkta upplevelsen av det som för alltid
är avslutat: en stor skådespelares verk.
Men porträttskissen har en noggrant
utarbetad bakgrund. Boken är också en lärd bok.
Biografien formar sig till ett viktigt kapitel
i Kungliga teaterns historia. Tidsdoften
strömmar oss till mötes från de fylliga och lustiga
klippen ur samtida recensioner, som i all sin
valhänthet eller uppstyltning ofta komma oss
att småle men, i den måri vi själva äro
recensenter, också stämma oss till eftertanke och
självrannsakan. Men framför allt gör Bo
Bergman en briljant rundmålning av
kulturförhållandena och själva livsbelysningen under
1860-talet, skandinavismens, det liberala
frihets-svärmeriets, offenbachiadernas,
representationsreformens småborgerliga årtionde, då Edvard
Swartz’ konst stod i zenit. Dessa sidor låta
ana, och mer än så, att hos diktaren och
teaterkritikern Bo Bergman ligger en kvalificerad
kulturhistoriker förborgad. Att hans prosa är
lika förebildlig som alltid i sin på en gång
sobra och melodiösa simplicitet, behöver väl
knappast sägas. Holger Ahlenius
Kärlek och insulin
AAGE DONS: Soldatbrunnen. Översättning av
Viveka Starfelt. Bonniers.
6: 50.
I 1920-talets kalla och fräna atmosfär blev
det plötsligt en hederssak för åtskilliga
författare att lägga sig till med en nyktert
världsvis uppsyn. Att blotta att man hade hjärtat på
rätta stället gick under inga förhållanden an;
det var överhuvudtaget inte comme il faut att
visa, att man hade ett hjärta. ”Hardboiled”
blev ett åtråvärt och hedrande epitet. Med kall
elegans skulle dissekerkniven skötas, och med
rynkade ögonbryn skulle objekten för ens
observationskonst fixeras. Det förfärligaste av
allt var att beskyllas för ”sentimentalitet”:
pesten kunde inte vara livligare skydd. På
åtskilliga håll, hos fattigare naturer,
förväxlades medkänsla med ”sentimentalitet”. Det
avslöjar sig också ganska snart, var den kyliga
objektiviteten är natur och var den är
attrap-perad, var den är en personlighetens
nödvän
diga och konsekventa hållning och var den
endast är jargong, eftergift åt ett tidsmod, för
vilket intet kan vara föraktligare än en Dickens
och intet mera efterföljansvärt än exempelvis
Flauberts och Maupassants ”objektiva”
berättarkonst.
Aage Dons, en ung dansk romanförfattare,
bemödar sig ärligt att iakttaga den numera
riktiga observansen, men charmen i hans roman
”Soldatbrunnen” är, att han inte riktigt lyckas
därmed, utan ständigt förråder att han är en
ung man med en viss reservoar av värme och
medkänsla. Typiskt är, att han lyckas minst,
då han skall ge ett porträtt av en halvt
ut-brunnen världsman, den mystiske herr Brust,
som hyvlats till efter modellen: skeptisk
resonör. Det är en ganska omöjlig figur, fastän
författaren ihärdigt bemödar sig om att göra
honom till något enastående i fråga om
världs-kännedom och elegant ironi. Han går inte
in i schemat. Han faller, sanningen att säga,
ganska platt till marken.
Romanen vill — som så många andra —
skildra det förnedrande i en kvinnas passion
för en henne ovärdig man. Anna är en dansk
landsortsflicka, som i Köpenhamn råkar
förälska sig i en stryktäck gigolotyp. Frederik är
i hög grad medveten om sin könsliga
attraktion, och som en brushane spelar han ut hela
sin fysiska magnetism för att kollra bort denna
enkla och hängivna varelse med sitt legitima
kvinnliga behov av ömhet och sensuell värme.
Att läsa Aage Dons’ roman är ungefär som
att åka något slags bergochdalbana. Romanen
har nämligen utmärkt berättade partier; den
har jämväl uppenbara longörer. Skildringen
av Frederiks enkla förförelsekonster är i sin
långrandighet av ganska tålamodsprövande art.
Så snart berättelsen övergått från dessa
premisser till att avhandla den kvinnliga
huvudpersonens äktenskap i Litauen med en dansk
kolonisatör, får den en helt annan färg, nerv
och relevans. Porträttet av Annas man — den
sjuke och obarkade Martin — och skildringen
av hans tragiska, obesvarade kärlek till hustrun,
som endast har avsky för hans omfamningar,
bita sig fast i minnet. Den kvava och laddade
atmosfären i detta hem är ypperligt återgiven.
Med levande gestaltningskraft återges mannens
och hustruns reaktioner: han instängd i sitt
rum med sina insulinsprutor och
astmacigar-retter, hon tillknäppt och förgrämd men i det
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
