Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maugham, Somerset, Teater, anmäld av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Är nu författarens nyutkomna roman ett
farväl till Thalia, så är den ett desillusionerat
men alls inte bittert farväl. Persiflage kanske
men med ett slags förälskelse bakom.
Skådespelaren och salongslejonet Gustaf Fredriksson
lade en gång fingertopparna emot varandra,
drog munnen lätt på sned och yttrade med sin
distingerat knarrande resonörstämma:
— Tja, skådespelare är pack — men de är
de enda man kan umgås med.
Pack låter fult och man får inte ta en
gammal replikjonglör på orden. Vad han åsyftade
var väl ett slags besk och illusionslös
kärleksförklaring. Och denna kärleksförklaring malgré
tout kunde mycket väl underskrivas av
Somer-set Maugham. Hans ironi spelar med tydligt
välbehag över teatervärldens kuriösa
blandning av sken och verklighet. För en cyniker
måste det vara underbart med människor, som
kunna prestera så mycken falsk omedelbarhet.
”Teater” heter romanen och den handlar
verkligen om teater i långt högre grad än
exempelvis Anatole Frances ”Histoire Comique”, som
ju egentligen är en kärlekshistoria. Den är
avslöjande men inte så grymt avslöjande som
”Den stora scenen” av Arthur Schnitzler.
Somerset Maugham, vilken på ett egendomligt
sätt förenar både engelsk och fransk balans,
rör sig här med en lätthet, ett glittrande humör
och ett snabbt, klarvaket sinne för det komiska,
som äro beundransvärda hos en sextioåring.
Det är höstliga men ändock muntert svepande
solglimtar över hans annars något kulna
människoförakt. Det lätta, följsamma handlaget
och den intellektuella grundsynen göra bokens
människor verkliga — men inte för verkliga.
Vi förnimma allt hos dem — utom deras
tyngd. Detta ger något befriat till och med åt
vad där finns av obotlig förkommenhet.
Komediens musa svävar över romanen — sen är det
en annan sak om vi finna skrattmaskens grin
roande eller hemskt.
Julia Lambert heter spelets primadonna och
handlingens leading lady. Hon spelar teater
både på scenen och i privatlivet, vilket alls inte
utesluter vissa engelska drag av både
självironi, humor och äkta hjärtlighet. Hon kallas
rentav Englands största skådespelerska, men
jag undrar ändå om hon verkligen är det. Vad
som hos henne når utöver rutinen få vi ana
mer än uppleva. Här skildras inte en stor
artists genombrott, en konstnärs passionsväg
under fulländningens grymma lag. Maugham
har en gång i brutal förtätning givit
konstnärens besatthet i romanen ”Moon and
Six-pence”, byggd på Gauguins sällsamma livsöde,
men i ”Teater” är det yrket som behandlas
och inte vägen till storhet utan på sin höjd till
succéer. Julia är en briljant aktris med stor
uttrycksskala och perfekt behärskning av
medlen. Hon har tydligen aldrig drömt att göra
det omöjliga men gör i stället i rikaste mått
det möjliga. Och det är vackert så. Hon räddar
oss med stor grace från att behöva läsa en
tragisk roman.
Ja, Julia är en ganska lycklig, i sin
blandning av äkta och artificiellt nästan harmonisk
natur. Hon är så lycklig att hon med åren
till och med kommer ifrån rampfebern. Min
erfarenhet är annars den att ju större och
berömdare skådespelare bli, dess värre blir
rampfebern. Rutinen hjälper inte,
memore-ringen försvåras med åren och man har mycket
mer att förlora än de unga och okända. Men
detta märker Julia ingenting av. Den forna
ängslan blir bara en lätt, nästan behaglig
exaltation. Här som annorstädes slår det en
att kvinnorna ha mera naturlig fallenhet för
teatern än männen. Det är en konstart där de
äro de överlägsna.
Julias man Michael är en slät skådespelare,
som småningom blir en lyckosam
teaterdirektör. Hans karriär ger en roande inblick i den
geschäftsmässiga sidan av engelskt teaterliv.
Till hälften en liten social snobb, till hälften
en tunnblodig krämarsjäl har han genom sitt
utseende dragits in på teaterbanan utan att äga
ett uns konstnärstemperament. Ja, ödets ironi
har gjort denne knivige och korkade, snåle och
snälle, inbilske och anspråkslöse och absolut
prosaiske Michael vacker som en gud och
samtidigt alldeles oerotisk.
Julia förälskar sig i hans profil — man
förstår bara inte att förälskelsen kan vara
genom kamratåren, förlovningstiden och ett
långt stycke in i äktenskapet. Men när så
hennes hjälte kommer tillbaka från kriget en
smula fet och medelålders och befordrad utan
att just ha luktat krutrök, då är det plötsligt
slut med kärleken. Ja, hon är med en gång
fullständigt desillusionerad beträffande
mannen, vilken för sin del inte sörjer över att även
i erotiskt avseende ha kommit ur eldlinjen.
Man ägnar sig alltså åt sina succéer, han
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
