Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maugham, Somerset, Teater, anmäld av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som direktör och hon som primadonna. Man
lägger upp bankkonton, för stort hus, sänder
sonen till Eton. Allt synes väl beställt i den
bästa av världar. Men så inträffar det fatala att
Julia i början av de fyrtio råkar förälska sig
i en ung man, som granskar teaterns utmärkt
väl förda böcker. Det är inte något vilt
passions-drama, hela historien är skildrad mer som en
förkylning, men även sådana kunna vara envisa,
högst besvärliga, ja, rentav dödliga. Saken
förvärras av att älskaren, unge Tom, är en ganska
tanklös och otacksam lymmel — ungefär av
samma skrot och korn som det unga
herrskapet i Maughams pjäs ”The Breadwinner”
(ett tekniskt storartat stycke, spelat på
Dramatiska teatern under namnet ”Fadershjärtat”
och förtjänt av mer framgång än det fick).
Den lättlevande Tom börjar snart försumma
Julia för sport, nöjen och utsvävningar — i
sällskap med hennes egen son, vilket onekligen
försvårar situationen. Julia är mycket olycklig,
så olycklig rentav att hennes konst tar skada
och allt synes upplagt för en tragedi.
Erfarenheten visar att spelet i dylika fall kan bli ett
spel till döds. Det har sagts att ingenting går
för en skådespelerska upp mot nöjet att få dö
på scenen. Men det händer också att en
olycklig kärlek kommer henne att dö på allvar. Jag
minns en teaterkväll på Odéon i Paris för
många år sen. Man spelade de Vignys drama
”Chatterton”, vilket på sin tid liksom Goethes
”Werthers lidanden” framkallade en fullkomlig
självmordsepidemi. Jag fäste mig särskilt vid
den skådespelerska, som med en egendomlig,
skälvande grace och nerv spelade den
kvinnliga huvudrollen. Jag låg länge vaken på natten
och umgicks i mina tankar med den älskliga
skepnaden. Det första jag öppnade min
tidning på morgonen såg jag, att hon gått direkt
från teatern och kastat sig i Seinen. Saken
gjorde då på mig ett oerhört gåtfullt intryck
— numera, sen jag sett litet mer av teaterfolk,
finner jag inte längre det hela så otroligt.
I en av Maughams senaste böcker, ”The
Narrow Corner”, är det en åldrande aktris
som inte tar livet av sig själv men i stället
driver sin unge älskare till ett mord. Men Julia
Lambert tar varken livet av sig själv eller
andra. Det faller henne inte in att hoppa
i Themsen. Hon bevarar trots allt gudskelov
sin anglosachsi^ka fattning. Man kan inte säga
.5. — B. L. M. 1938. V.
x
att hon som det heter i Per Hallströms
”Eroti-kon”, ”vet allt om kärleken utom hur den
känns”, men hon är alltför klok för sin
passion, hon manövrerar ut den genom resor och
arbete, hon pressar sig in i gängorna igen och
snart är hon lika suverän på scenen som förut.
”Så fort hon kom in på teatern mildrades
hennes ångest, förödmjukelse och svartsjuka.
Det gav henne en känsla av triumferande makt
att hon — så att säga i sin sminkburk — fann
en ny personlighet som inte kunde beröras av
mänskliga sorger. Med denna tillflykt till hands
kunde hon stå ut med vad som helst.”
I sin glädje över att äntligen vara fri från
den värsta våndan för Tom besluter sig Julia
nu att belöna Charles Tamerleys kärlek. I snart
tjugu år har denne aristokratiske skönande
varit hennes uppvaktande kavaljer. Ledd av
en plötslig generös impuls och med hela sitt
yrkes uppbåd av förföriska ögonkast och
bevekande gester bjuder hon ut sig åt den
medelålders lorden, vars skräckslagna,
hjälplösa ansikte dock tyder på ett mer platoniskt
väsen än hon kunnat ana. Ja, det är tydligt
att när vännen Charles äntligen skulle få
sjunga så hade han ingen röst — som det heter
i en novell av Maupassant. Det är inte av en
slump jag nämner Maupassant, ideligen får
man i denna roman hans namn på tungan.
Men Julia förstår emellertid att med utmärkt
scenisk takt backa från sin utsatta position och
övergår mjukt till en mera renhjärtad och
idealistisk fraseologi. Hon lyckas göra en på
det hela ganska acceptabel sorti och skickar
lorden en stor bukett med vita liljor.
Situationen känns ju trots allt litet
försmädlig, men Julia lyckas ta saken humoristiskt och
det är i en ganska förväntansfull
sinnesstämning hon börjar förbereda en ny succé på
Siddonsteatern. Då dyker Tom återigen upp
och har nu fräckheten att be Julia lansera en
flicka han förälskat sig i, en liten platinablond
olycka som till varje pris ska fram på scenen.
Snäll som ett lamm gör Julia honom till viljes,
flickan får sin roll och hjälpes på allt vis under
repetitionerna. Men på premiären tar Julia
med överlägsen virtuositet, med de mest
utstuderade trick hela spelet från medtävlerskan,
som förbleknar och faller ihop till ett intet.
Alla ge sig för primadonnans överlägsenhet
— till och med Tom. Hon får tillfälle att avvisa
ett nytt försök till närmande från honom. Med
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
