Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Roberts, Kenneth, Nordvästpassagen, anmäld av Einar Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fångarnas liv i Dartmoorfängelset, baserad på
autentiska dokument, saknar motstycke i
även-tyrslitteraturen.
”Nordvästpassagen” (”Northwest Passage”),
som nu föreligger i svensk ”tegelstensvolym”,
är Roberts’ hittills våldsammaste kraftprov och
ungefär av samma konstnärliga halt som
”Arundel”. De båda böckerna erbjuda
avsevärda likheter, yttre och inre. Genom att anlita
jagformen har författaren livligare kunnat
engagera sig i händelseförloppet och
otvung-nare göra sina kommentarer. I
”Nordvästpassagen” är berättaren den unge konstadepten
Langdon Towne, som vill måla vilda indianer
— han är fritt uppfunnen men kan gott vara
modellerad på den berömde indianmålaren
George Catlin. Vidare är miljön delvis identisk
och tiden sammanfallande. Några personer, till
exempel den festlige skojaren,
(dryckes)kämpen och postföraren Cap Huff, äro
gemensamma. Slutligen och viktigast: Roberts’
sympatiska tendens att vilja rentvå och förklara
av samtida intriganter och pedantisk
historieskrivning ärekränkta folkhjältar har inspirerat
båda verken. ”Arundel” är skriven till
belysning av Benedict Arnolds psyke. I
”Nordvästpassagen” har Roberts rest ett
utomordentligt naturtroget och varaktigt monument över
major Robert Rogers.
Hur många svenskar ha tidigare hört detta
namn? Under 1750-talets slutuppgörelser
mellan fransmän och engelsmän torde få krigare
ha åtnjutit större rykte — åtminstone i
Amerika och England, särskilt i kombinationen
Rogers’ Rangers. Född omkring 1730 i
Dunbarton, New Hampshire, var Robert Rogers en
under normala förhållanden fantastisk figur,
tänkbar endast i denna brutala pioniärtid — en
grovlemmad atlet, obestridd champion i
kroppsövningar och romkonsumtion, oförfärad som
en gråbjörn, envis som en buffel, klok som en
bäver och kallblodig som en indian. Lägger
man därtill att han besatt naturmänniskans
skogsinstinkt, sangvinikerns okuvlighet och en
drastisk talarbegåvning, då förstår man att
bättre befälhavare fanns inte för den kår
väl-tränade vita och röda skogslöpare som general
Amherst upprättat till specialvapen mot
fransmännens indianska bundsförvanter: Rogers’
Rangers — Rogers’ jägare!
Med dumask berättarglädje, modern
film-schvung och vetenskaplig samvetsömhet
smäl
ler Roberts upp sin färgrika fresk, som inte ett
ögonblick tarvar illustrationsackompanjemang.
Unge Langdon Towne relegeras från Harvard
och hamnar hos Rogers’ jägare i Crow
Point-förläggningen just som kåren skall bryta upp
på en hemlig straffexpedition mot indianbyn
— icke staden! — St. Francis i Kanada, ett
tillhåll för indianska ”emigranter” av olika
stammar som ställt sig under fransmännens
skydd och befäl. Det blir något för en
”öm-foting” att minnas — framryckningen genom
fransmännens vedettlinjer, den hemska
vissheten att förbindelsen bakåt avskurits, Rogers’
hänsynslösa rush mot indianbyn, den makabra
massakern på sovande rödskinn — och så
det ohyggliga återtåget dygn efter dygn utan
proviant genom stiglös träskskog för alt
kringgå den smygande fienden som
överrumplar och gör slut på grupp efter grupp.
Vansinne lurar, apatien hotar, endast Rogers’
omänskliga uthållighet och inspirerande glada
mod bärgar spillrorna i hamn. Allt detta
skildras med åskådlig intensitet, en saklig
vardagston som garanterar: så gick det till!
Roberts’ inställning till indianerna är
objektiv: de krigare som assistera Rogers tecknas
med förståelse och humor, och beträffande
St. Francis-folket — ja, så gick det till! Det
är stor och sann hjältedikt.
Rogers’ gigantiska gestalt behärskar och
sammanhåller den svepande krönikan, allt
kretsar kring honom. Unge Towne far till
London för att bli berömd konstnär, sedan
Rogers äktat hans tillkommande — men strax
är majoren på platsen, ordnar i en
handvändning sin unge skyddslings framtid och pläderar
i tal och skrift för sin egen livsdröm: en
expedition som skall utforska
”nordvästpassagen” över amerikanska kontinenten till Stilla
havet! Dessa londonsituationer ha för övrigt
förtätat genuin atmosfär — sä måste det ha
varit. Snart är Rogers med följe i
Michili-mackinac vid Huronsjön, där han blivit
guvernör — jägartiden är slut men hans popularitet
bland indiangränsens folk omåttlig. Här vid
porten till Vilda Västern, där pälshandlare och
indianer utifrån det stora obekanta mötas, står
Rogers, sprudlande av livsaptit, just i begrepp
att starta sin drömexpedition, som skall
förbinda öst med väst, knyta präriestammarna till
allmänna handelsnätet och göra honom själv
till Västerns mäktigaste man, då ödet drabbar
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
