Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bates, Ralph, Olivgårdarna, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
utan högst sammansatta individer, primitivt
starka, envist okuvliga och samtidigt förfinat
känsliga. Som instrument för fördolda
melodier hos landskap och folkgrupper såväl som
inom sig själva upplever de på ett smärtsamt
inträngande sätt både behovet för individuell
existens och driften till kollektiva livsformer,
behovet av tankeklarhet och av mystisk extas.
Men hans människokunskap hänför sig inte
endast till en viss klass: han kan lika
övertygande skildra högdraget självmedvetna
borgare, inneslutna i strängt konserverade
konventioner, adelsmän som förlorat sig i en
förkrympt och förbleknad världs overklighet och
präster som darrar ängsligt eller ler jesuitiskt
innanför kyrkans förvittrade byggnad.
I ”Olivgårdarna” finns bland annat en
markis, sista grenen på ett utlevt träd, som
äger alla olivmarkerna kring den lilla
anda-lusiska staden Los Olivares, men varken
bekymrar sig om olivskördar eller arbetsfolk,
bara sitter instängd med sina sällsynta gamla
kompositioner, som han inte själv kan spela,
eller irrar omkring i natten bland kapellen
och brunnarna, vilka bevarar minnet av hans
döda hustru, den enda en gång levande
verkligheten för honom. Där finns också ett par
präster, den svage, åldrade fader Martinez,
som läser sina böner ute mellan olivträden
och fruktar för att behöva fly från denna sitt
livs trakt när kyrkohatets storm tar i på allvar,
och den yngre Soriano, markisens sluge och
maktlystne rådgivare, en knivskarp dialektiker
för vilken religionen bara är ett sinnrikt
matematiskt problem. Så ter sig alltså i Los
Olivares den fortlevande spanska
samhällshierarkien med adeln som den besuttna klassen
och prästerskapet som dess tjänare. Mellan
dem och det arbetande folket, som trår efter
jord och frihet, tierra y libertad, står de
reformistiska, kompromissande myndigheterna,
den halvhjärtat demokratiska regeringen med
sin fruktade polis, civilgardet. Där
förekommer också mellanhänder av uppsyningsmannen
Argotes typ, markisens mayordomo, en hetsig,
blodflammande man, lika hänsynslös mot
människor som outtröttligt omtänksam om
olivträden.
Bland olivgårdarnas arbetare märks i främsta
rummet de båda kumpanerna Caro och Mudarra,
anarkister och dynamitarder till husbehov, den
senare dessutom en makalös gitarrspelare.
Under en fest råkar Mudarra dansa in bland
snåren med Lucia, flickan som kamraten
uppvaktar, och förföra henne; de gör upp saken
med kniv i hand, kämpande som djur,
genom-dränkta av varandras blod och svett; men det
goda, förhållandet mellan dem vill inte
återvända. Mycket annat händer; en kyrklig
procession förorsakar upplopp; torkan förstör
olivskörden och arbetarna förgriper sig på
äganderätten, civilgardet ingriper och många
stupar under sammanstötningarna. Mudarra
hamnar i fängelse på ett år; Caro tar arbete
vid gruvorna i Austurien, Lucia lämnar ifrån
sig barnet hon fött och följer honom dit som
hans hustru. Men de är liksom döda för
varandra, allting är dött för dem i denna
främmande trakt med dess mörka gruvor och
ständiga regn. Det enda som ger dem liv är
upp-rorsdrömmen, den revolutionära gemenskapen.
Och plötsligt flammar revolutionen upp i hela
Austurien, men blir förrådd av reformisterna
på andra håll och släckt i blod med hjälp av
moriska trupper och flygbomber: förspelet till
den tragedi som den halvradikala
regeringsmakten själv skulle bli offer för ett par år
senare. Mudarra blir den röde hjälten för
några dygn, innan sången om dynamiten slutar
i självutplåningen som den sista förtvivlade
utvägen. Ledd av Lucia med hennes
obesegrade kvinnliga livsvilja flyr Caro som en
sömn-gångare över bergen; först när de på nytt
närmar sig olivfält och solsken börjar han
leva upp igen.
Den stilla, allvarliga oliven är fredens
symbol, men i detta olivernas land tycks krafter
stiga inom människorna som inte ger dem
någon fred, utan uppreser dem mot varandra
och söndertrasar dem inom sig själva. De
djupa rötterna i jorden och den häftigt
lyftande framtidsviljan kommer alla att leva
i kvalfulla slitningar; lidandets sånger följer
deras lyckodrömmar åt; de förfärande
helgonbilderna är symboler som ännu äger en
oförklarlig makt över sinnena. Livsbegäret är inte
främmande för driften till utplåning, det
försjunkande i intighet som stadsnotarien Robledo
söker i Svarta huset, den inuti blodröda
bordellen, där han finner en sällsam ro i själva
den meningslösa mekaniken: ”Det var att
skala av allt bedrägeri, ja, inte endast
känslornas bedrägeri, alla lögner, all romantik,
utan också vällustens bedrägeri, det
förtviv
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
