Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bates, Ralph, Olivgårdarna, anmäld av Artur Lundkvist - Allen, Hervey, Det hände vid Aquila, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lade, ursinnigt kämpande sökandet efter något
enastående, ensartat, enhetligt, fulländat — inte
blandat med något själsligt, inte heller
bemängt med tankar och känslor men fyllt av
den frid som är stoft blandat med stoft och
jord med jord och ändå äger en vilja.” Man
känner igen den spanska mystiken, kvalfull,
inkvisitorisk, en livets kamp med döden, så
betecknande för detta omåttligt dramatiska
land med dess häftiga motsättningar av hetta
och kyla, lidelse och likgiltighet.
Det säger sig självt att en utomstående som
så kunnat leva sig in i den spanska själens
drama måste vara en verklig diktare. Det visar
Bates också ständigt att han är: genom fylliga,
blodfulla människoskildringar, genom en
samtidigt exakt och visionär landskapsmålning,
genom enskilda sidor som tycks lysa med
eldskrift och framför allt genom scener av
ovanlig inre spännkraft, där han ofta lyckas
avvinna tilldragelserna ett slags svindlande
mänskligt djup. Artur Lundkvist
Slaget vid Aquila
HERVEY ALLEN; Det hände vid Aquila.
Översättning av Hilda Holmberg.
Norstedts. 7:50.
Ehuru blygsammare som kraftprov är ”Det
hände vid Aquila” en bättre bok än ”Anthony
Adverse”, som med ens gjorde Hervey Allen
till en världsberömdhet. ”Anthony Adverse”
var ett slags romanernas Versailles, där en
ganska nätt ursprunglig byggnad undan för
undan utvidgats till något noch nie da
gewe-senes i fråga om storlek och
inventarierike-dom. Det var naturligt att litteraturens hela
turistström anförd av beskäftiga och
högröstade guider skulle lockas av en dylik
sensation. Med en jämförelse på samma plan skulle
man vilja likna ”Det hände vid Aquila” vid
ett övergivet ekotempel i en höstlig park, inför
vilket en ensam vandrare dröjer en stund och
låter sig stämmas till vemod av viskningarna
från det förflutna. Denna roman är inte enbart
en tour de force; den är frukten av
kärleksfull inlevelse i ett ämne som stått författarens
hjärta nära. Den är i allt väsentligt ett elegiskt
verk ägnat minnet av en gången tid, men den
saknar därför inte anknytningar till vår egen
oroliga värld.
”Det hände vid Aquila” berättar en fritt
uppfunnen episod ur det amerikanska
inbördeskriget 1860—65. Överste Nat Franklin vid
Pennsylvanias sjätte kavalleriregemente får
hösten 1864 för första gången på länge en
ordentlig permission och begagnar den till att
göra ett besök i sin hemstad Philadelphia.
Översten tillhör alltså nordstatsarmén och är
ivrig unionist, vilket inte hindrar att han
betraktar kriget som en svår olycka och general
Shermans terroraktioner mot
sydslatsbefolk-ningen som motbjudande. Just före sin
permission har han själv haft att verkställa ett
dylikt terrordåd; han har måst bränna en
vacker herrgård i Shenandoahdalen och
därmed gjort den faderlösa familjen Crittendon
husvill och utarmad. Att känna dessa
sympatiska och nobla människors hat och förakt
utan att kunna rentvå sig inför dem har varit
en svår pers för översten, och han är glad att
för några veckor få vända krigsskådeplatsen
ryggen. Förälskat och en smula omständligt
beskriver författaren hans besök i Philadelphia
och de olika etapperna i hans ritt tillbaka till
fronten. Det har varit honom angeläget att
ge en kulturhistoriskt riktig bild av
sextiotalets idylliska Amerika, men något verkligt
liv äga knappast hans genretavlor. Däremot
äro landskapsbilderna ofta verkligt friska, och
själva ritten genom denna sköna, ännu föga
exploaterade natur, som strålar i höstens
färger, är en lisa att vara med om. Den
rymmer också en spännande episod: när översten
på egen hand röjer upp i det augiasstall, till
vilket ett oreguljärt truppförband förvandlat
den hälsobrunn, där han tillbragt sin ungdoms
somrar. Här fiskar han också upp en
stridslysten pojkvalp, Willum Farfar, som blir hans
Sancho Panza och på en utsvulten mulåsna
följer honom tillbaka till fronten. Pojken
Farfar blir symbolen för det tveklösa gosselynnet,
en senfödd broder till den atenske gossen
i Dexippos’ led. Sedan Viktor Rydbergs dagar
ha vi lärt oss att betrakta denna ungdomliga
heroism mera med medlidande än med
beundran. Allens porträtt av sin unge hjälte saknar
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
