Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lulofs, Madelon, Det sista försöket, anmäld av Thure Nyman - McCoy, Horace, Maratondansen, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
behöver bekymra sig om någon annan
verklighet än form och färg. De står följaktligen
handfallna inför en verklighet, som visar sig
vara otrygg och brutal. De protesterar häftigt
mot att behöva ställa om sina vanor och
tankar. Att Georg ska behöva måla en tavla på
beställning, så och så stor och med det och det
motivet, ”något typiskt ungerskt”, för att de
ska kunna betala hyra och mat, förefaller
honom som ett svek och bedrägeri mot sig
själv och mot det heligaste i konsten. Och när
det går så långt, att Ferri tycks vara tvungen
att ta en tavla under armen och gå ut och
försöka sälja, gör de gemensamt uppror mot den
praktiska Bella, som dittills lyckats skydda dem
för de värsta stötarna genom att ta emot dem
själv. Det blir en kort revolt, de behöver bara
tillbringa några timmar i den ”frihet” som de
inte är kapabla att behärska, utan mat och
utan pengar, för att inse sitt beroende av den
fördomsfria Bellas omsorger. Författarinnan
har sett på sina figurer med detta som kallas
humor, och deras en smula invecklade erotiska
förhållanden är återgivna med trovärdig
psykologi. Handlingen glider raskt fram, och boken
bereder en några timmars god underhållning.
Thure Nyman
En dödsdans
HORACE McCOY: Maratondansen.
Översättning av Arnold Åkesson. Wahlström
& Widstrand. 3: 50.
Horace McCoy väckte för ett par år sedan
ett visst uppseende med denna lilla bok, i
originalet kallad ”They Shoot Horses, Don’t
They?”. Den går i bästa hårdkokta stil, med
ett koncentrerat förlopp i ironisk-makaber
belysning; den är så känslolös den gärna kan
vara, men ändå inte bara förfärande utan
också gripande. Medan dödsdomen avkunnas
över den unge Robert Syverten, som berövat
en kvinna livet, drar den bakomliggande
historien genom hans medvetande. Han irrade
utblottad omkring i Hollywood då han träffade
en flicka på gatan som kom för sent till bussen
och de satte sig att prata i en park: hon hade
lämnat bakom sig ett sorgligt liv nere i Texas
och ännu inte lyckats ens som statist i
Hollywood. Helst av allt ville hon dö, men hon hade
inte mod att utföra handlingen; inom sig hade
hon för länge sen gett upp, men när man inte
kan dö är man tvungen att leva.
Och de anmäler sig som deltagare i en
maratondans, bland något hundratal andra
par. Åtskilliga av deltagarna är professionella
och känner alla kraftbesparande knep, kan till
det yttersta utnyttja tiominutersrasten som
bestås dem varannan timme och har lärt sig
sova med huvudet mot partnerns axel.
Hög-talarmusiken skräller, publiken hejar, firmor
annonserar sina varor på ryggen av de
dansande, svimningar och svartsjukeuppträden
utropas som sensationer av hallåmannen och
ett par mutas att med prålig reklamståt fira
bröllop under dansen. För att gallra bland
paren och höja spänningen anordnas varje
kväll en kapplöpning på dansgolvet som suger
krafterna ur de arma krakarna fullkomligt.
När tävlingen pågått natt och dag i över en
månad kvarstår dock ännu tjugu par. Då
ingriper Mödraförbundet för Moralens Värn,,
bland annat emedan en av de deltagande
flickorna befinner sig i framskriden grossess;
samtidigt sker ett revolvermord i lokalen och
tillställningen måste avbrytas. Robert Syverten
och hans flicka går ut vid havsstranden, utan
någonting i världen att ta sig för. Hon vill
bara dö och han inser med ens att det är det
bästa för henne. Han tar den lilla pistolen hon
räcker honom; han minns hur man brukar
skjuta uttjänta hästar som inte orkar längre.
Det är sedan hans enda försvar: ”Hästar
skjuter man ju, eller hur?”
Kring historien sluter sig en ring av hårda
ansikten, lystna penninghajar, godmodigt
brutala affärsmän, hyenor till kvinnor som darrar
av moral eller saligt suger i sig den
maskin-gjorda romantiken (den trognaste åskådaren
är en sextioårig gumma som släpar med sig
schal och matkorg för att kunna sitta där hela
natten). Den unge mannen som berättar är för
känslig för det slagets liv, han plågas av
havs-dyningen som oavbrutet rullar in under
dans-paviljongen, han visar en onaturlig förkärlek
för lokalens enda solstrimma, han är till och
med mäktig en viss medkänsla, vilket ju också
blir hans undergång. Boken skulle förmodligen
blivit oläsbar om den skrivits på annat sätt;
genom sin oberördhet står den över sitt ämne,
avvinner stimulans ur den dödande
monotonien och gör allt det beklämmande uthärdligt.
Artur Lundkvist
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
