Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Strindberg, Axel, Bondenöd och stormaktsdröm, anmäld av Per Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Adelsväldets litteratur
AXEL STRINDBERG: Bondenöd och
stor-maktsdröm. Bonniers. 9: 50.
Den oundvikliga striden om Axel
Strindbergs bok ”Bondenöd och stormaktsdröm” är
redan i gång. Denne talangfulle författare har
redan uppnått äran att med den gamle Geij er
få dela beskyllningen från konservativt håll att
ha mot sextonhundratalets aristokrati avskjutit
”förgiftade pilar, vare sig av bitterhet,
orättvisa, okunnighet eller osanning”. Geijer dolde
nämligen inte för sig och sina elever, att
stormaktstidens högadel var en brutal klass, för
vilken Sveriges frihet främst innebar friheten
för den själv att plundra landets övriga
samhällsklasser. Aristokraterna — och främst
bland dem Axel Oxenstierna — utnyttjade
lika skickligt Gustav Adolfs minderårighet som
hans död till att genom kungaförsäkran 1611
och regeringsformen 1634 sätta sig i
besittning av statsapparaten för att med dess hjälp
främja sin sociala ställning. Den sedelärande
bilden av harmonien mellan konungen och
hans rådgivare, mellan den styrande klassen
och folket, som endast konservativa festtalare
och åldrande läroboksförfattare ännu vägrar
att skiljas från, var för Geijer djupt osann. Att
de båda statsrättsliga dokumenten hade en
klart aristokratisk syftning, som var
främmande för konungens politiska linje, att de
var frukter av den maktsjuke och
ståndshög-färdige kanslerns ränkspel, härom tvivlade inte
Geijer, och hans allvarsamma, visa ”Svar till
professor Fryxell”, den affektbesatte prosten,
kunde lika gärna ha varit ett ”Svar till
professor Ahnlund”.
De skärpta klassmotsättningarna i
sextonhundratalets svenska stormakt har väl
egentligen aldrig ifrågasatts förrän det under
nittonhundratalet på grund av arbetarrörelsens
samhällskritik blev obehagligt inom svenskt
borgerskap att överhuvud tala om klasser.
Förra seklets historiker hade i allmänhet
ögonen öppna för de sociala motsättningarna
och härskarkasternas brutalitet — försåvitt det
gällde de ofullkomliga stadier av utvecklingen,
som låg före adertonhundratalets
fullkomliga stat; klasserna försvann helt ur Sveriges
historia först vid den tid, då Allmänna Val-
mansförbundet började förneka deras existens
överhuvud. Det är främst de flitiga
Hjärne-lärj ungarna, som genomfört denna groteska
historieförfalskning, och det är därför de som
reagerar häftigast, då nu den gängse tavlan av
Sveriges historia börjar tvättas ren från
påmål-ningarna i nittonhundratalets konservativa stil.
En politiskt värdefull myt håller på att lösas
upp. Ett par unga historiker av den weibullska
skolan har begynt att rengöra stormaktstiden.
Nu har Axel Strindberg med sin stora studie
över sextonhundratalets litteratur knutit an till
detta renoveringsarbete och på viktiga punkter
fullföljt det. Att han blivit utsatt för liknande
tillmålen som Geijer kommer i framtiden att
bli av roande historiografiskt intresse.
Strindbergs bok är det första konsekvent
genomförda försöket till en sociologisk analys
av en hel epok i Sveriges litteraturhistoria.
Säkerligen kommer den att slå fast metodens
fruktbarhet och bidraga till att nyorientera
litteraturforskningen. De författare, som inte
förmår följa med härvid, torde utsätta sig för
en inte så liten risk att bli betraktade som
andliga emeriti, ty hur skall de, som läst
sådan litteraturhistoria, som Strindberg
skriver, kunna med entusiasm gripa tag i något
av den officiella lärdomens alster. Kanske skall
det egendomliga inträffa att de två djupast
syftande, lidelsefullaste litteraturforskarna i
vårt land, Böök och Strindberg, kommer att
föreläsa och skriva utanför universiteten. Men
det är inte första gången i universitetens
historia liknande olyckor drabbat dess ungdom.
För att kunna genomföra sin analys nödgas
Strindberg ge en bred skildring av de sociala
spänningsförhållandena under stormaktstiden.
Lättast har uppgiften varit för perioden 1630
—80. Redan de skrivande ämbetsmännen kring
Karl XI belyste gärna det feodala förtrycket
under detta skede, och de borgerliga
historikerna har först i vår tid börjat visa
obenägenhet att skildra folkets utsugning under
aristokratien. Författaren har sålunda kunnat
ge en fyllig och väldokumenterad-bild av hur
denna del av det, som kallas Sveriges
stor
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
