Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Strindberg, Axel, Bondenöd och stormaktsdröm, anmäld av Per Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
maktstid, endast var en högadelsfamiljernas
stormaktstid. De härjade i Sverige ungefär
som i de erövrade provinserna.
Mera osäker och svävande blir teckningen
av samhällsförhållandena under tiden 1680
—1720. Från det förra årtalet torde man
kunna datera borgerskapets maktperiod i
Sverige, och betecknande nog har den borgerliga
historieskrivningens intresse för klassmässiga
samhällsanalyser — när den under
aderton-hundratalet ännu hade intresse härför — gjort
halt vid detta märkliga årtal. Detta påstående
kan synas vara utslag av ett behov av
para-doxmakeri, men med litet eftertanke skall nog
var och en, som läst en skolkurs i Sveriges
historia, erinra sig, att med nämnda årtal
försvinner allt tal om sociala missförhållanden
i Sverige för att först vid industrialismen, men
då med beslöjad röst ånyo göra sig hört. Och
historikern skall säkerligen ge oss rätt däri, att
visserligen har sociala nödtillstånd
framkallade av krig och missväxt ägnats
specialundersökningar, men något försök att fixera och
avslöja någon härskarklass under denna epok
liknande sextonhundratalets högadel i brutal
cynism och hänsynslös social självhävdelse har
icke gjorts. Men därför är det icke givet att
en sådan icke existerat och existerar.
Strindberg har sålunda icke för tiden efter J680 haft
material till förfogande för en säker
socialanalys.
Anmälaren har en gång (Ateneum 1933)
pekat på, att den konventionella uppfattningen
av reduktionen blott är en förfalskande
till-bakaprojiciering av de socialpolitiska idéerna
från nutiden. I själva verket var
reduktions-riksdagen en revolutionär kupp — utförd
under militärt tryck — genom vilken
ämbetsmännen och medlemmarna av handelshusen
kastade den gamla jordaristokratien ur sadeln.
Statens i högadelns händer befintliga
domän-och skatteintäkter anammades nu av de nya
herrarna: byråkratien, ”borgerskapets
förtrupp”, som Halvdan Koht skriver i del
lysande genombrottarbetet i nordisk
marxistisk historieforskning ”Norsk bondereising”.
Det var en borgerlig revolution av samma
innebörd som de, som några decennier
tidigare genomförts i England och i Danmark.
Författaren till den hätska aristokratiska
pamfletten ”Anecdotes de Suède” var aldrig ett
ögonblick i tvivel härom. Den revolutionära
gruppen hade haft intresse av bönderna blott
så länge den behövde utnyttja bondemissnöjet
som agitationsstoff och så länge det var
behövligt att hota högadeln med jacquerrier. När
den själv kommit till makten, gav den upp
böndernas sak — liksom borgerskapet i Paris
gjorde med arbetarnas, sedan revolutionen var
genomförd.
Strindberg har vagt anslutit sig till denna
uppfattning men inte förmått konsekvent
genomföra analysen, och härpå blir
framställningen lidande. Han har därför inte kunnat
förklara exempelvis varför skoldramernas
tra-sige bonde från sextonhundratalets mitt mot
seklets slut ersattes av herdeidyllens
förnöjsamme och pittoreske. Särskilt starkt
framträder bristerna i den sociala kartläggningen
vid skildringen av Karl XH:s tid. Författaren
famlar här helt i blindo, visserligen inte utan
djärvhet och mod.
En blixtbelysning av maktförhållandena
under denna tid skulle han dock fått om han
hållit fast vid, att de ledande politikerna under
början av sjuttonhundratalet, Sveriges
”stor-vizirer”, Karl Piper och Arvid Bernhard
Horn båda var svärsöner till Sveriges rikaste
man, som inte längre hette Oxenstierna eller
De la Gardie, utan rätt och slätt Olof
Hansson, storredare, köpman och monopolist. Den
sociala tyngdpunkten hade nu förskjutit sig
till köpmanshusen och den med dem
befryn-dade byråkratien. Då denna maktkonstellation
under de få år av militärdespoti, när den
svenska krigsmakten låg i hemlandet och
Karl XII och Görtz regerade, sköts åt sidan
och belädes med progressiva skatter och
tvångslån, fälldes kungen, en parallell till
förhållandet mellan Napoleon och de parisiska
storfinansiärerna. Görtz satte nämligen in
finanstrycket mot dessa grupper, som dittills
tjänat grova pengar på krigskonjunkturerna;
bönderna däremot kom relativt lätt undan
under hans system. Dessa senare visade
betecknande nog vid frihetstidens första riksdagar
ingen entusiasm för de herrar, som efter
mordet på kungen ånyo satte sig vid rikets
roder och började spela frihetstidens
riks-dagskomedi för det svenska folket. Är det för
övrigt inte mot dessa grupper, som den av
Strindberg anförda men ej socialt lokaliserade,
utsökta strofen riktar sig?
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
