Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Melker Johnsson: Introduktion till D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELKER JOHNSSON
han antagligen blivit en berömd sälj ägare
bland eskimåerna, men han skulle inte skrivit
deras Divina Commedia. Förutsättningarna
saknades. Hans öde skulle även då ha varit
förenat med hans folk, men med ett annat
folk hade också hans öde blivit ett annat. Och
det förhåller sig på samma sätt med Lawrence.
När Huxley skrev om honom, hade han inte
varit i Eastwood. Han skulle i annat fall
förstått, hur naturligt och nödvändigt Lawrences
problem växte fram just här. Det tjänar
ingenting till att försöka betrakta Lawrence som en
isolerad konstnärsgestalt. Han var inte en ren
konstnär — det är ovisst om någon är det —
och Lawrence var det i varje fall inte.
Personligen tror jag, att en författare måste äga en
viss balans, vara en smula lycklig och känna
någon gemenskap med sitt land och sin tid
för att skapa ens ett enda helt konstverk.
Lawrence gjorde det knappast. Själv bekymrade
han sig inte därom. Men andra har gjort det
så mycket mera.
Murry glömmer, att konsten dock var
Lawrences uttrycksmedel. Huxley betraktar honom
å andra sidan bara som konstnär. Var och en
av dessa uppfattningar är på sitt sätt ensidig
och verklighetsfrämmande.
”Son of Woman”, ”that curious essay in
destructive hagiography”, såsom Huxley
träffande säger, ser i Lawrence bara den
söndertrasade nutidsmänniskan, som aldrig förmådde
lösa sina personliga konflikter — efter Murrys
evangeliska recept vill säga — men tar inte
hänsyn till att han i sina verk har skapat
en värld, som lever och existerar oberoende
av alla privata misslyckanden. Detta är just
konstens kännemärke. Lawrence har skapat
konst som intresserar för dess egen skull utan
att man behöver fråga efter upphovsmannen,
likaväl — nästan — som man kan läsa ”A
Mid-summer Night’s Dream” utan att bekymra sig
om Shakespeare. Dikt är form. Men Murry
glömmer att se på vad Lawrence har format,
för att fråga varför han har gjort det. Det är
som att glömma blomman för bladen, stammen
och rötterna.
Huxley däremot abstraherar konsten från
ursprunget. Han ser blomman men inte den
övriga växten, som stöder och provianterar.
Och därför kan han heller inte klassificera
Lawrence enligt något naturligt system:
”En man som är född med en stor speciell
talang (a great share of some special talent)
kommer antagligen att påverkas mindre djupt
av uppfostran, än en man som har en allmän
begåvning.”
Sanningen torde ligga i den motsatta ändan.
Av alla som växte upp tillsammans med
Lawrence har säkerligen ingen tagit djupare
intryck av Eastwood än han gjorde. Det visar
hans böcker. Han har gjort Eastwoods
problem till mänsklighetens problem. Och det kan
sägas att vara både starkt och länge påverkad
av sin uppfostran.
Nu var emellertid Lawrence inte precis en
grabb från Eastwood i största allmänhet.
Tydligen hade han, som Huxley säger, ”a great
share of some special talent”. Som
gruvarbetarens son satt han på skolbänkep tillsammans
med dem som sedan ”gick ner”. I ett
koldistrikt utgör dessa, såsom Lawrence själv
framhåller vid ett tillfälle, nittio procent av
alla pojkarna, därför att ”det måste vara så”.
Men han hörde till de tio procenten som slog
sig igenom och skaffade sig en annan
existensform. Och av dessa återigen var han den ende
som blev bekant för världen. Ett så kallat
typiskt fall är Lawrence inte.
Huxley skulle haft alldeles rätt, banalt rätt,
om han inte hade menat något annat.
Lawrence levde under den större delen av sitt liv
en isolerad konstnärstillvaro så långt borta
från England, att Eastwood bara sällan dök
upp vid horisonten. Men Huxley märker inte,
att han förde Eastwoods problem med sig
överallt. Det är alltid dem det gäller — även
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
