Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Melker Johnsson: Introduktion till D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRODU KTION TILL D. H. LAWRENCE
när han förkunnar Quetzalcoatl, den
befjäd-rade ormens gud, för indianerna i Mexiko,
men — och nu är vi till slut framme vid
Law-rences speciella problem — han hade lämnat
och de hade stannat. Detta är en öm punkt hos
Lawrence. Han rör någon gång vid den. Det
heter till exempel i ”Autobiographical Sketch”:
”Jag var en fattig pojke. Jag borde ha
vridit mig i omständigheternas hårda grepp
och borde ha fått mina påkslag av slumpen,
innan jag blev författare. — Men det hände
inte så. Det hände alltsammans av sig själv
och utan några stönanden från min sida.”
Detta låter nästan som ”Lycko-Pers resa”.
Lawrence blev författare utan ansträngning.
Han hade en gåva, som höjde honom över
omständigheterna. Det svarta Eastwood ligger
bakom honom. Själv går han vidare mot ljusa
höjder. Men det heter också: ”Jag borde ha
vridit mig i omständigheternas hårda grepp.”
Lawrence visste nämligen mycket väl, att även
om han på sätt och vis hade räddat sig själv
genom att bryta sig ut ur miljön, så hade han
därmed inte löst konflikterna. Dessa fanns
kvar där för de andra, för dem som han varit
kamrat med på skolbänken och skulle ha följt
ner i gruvan, om han inte haft sin särskilda
talang. Men han kan aldrig låta bli att känna
solidaritet med dem. Därav får hans romaner
med arbetarmiljö sin äkta ton.
Men dessa romaner har också en annan
egenskap, som var och en måste observera.
Det är verklighetsflykten. Hans tankar om en
annan förbindelse mellan man och kvinna och
mellan man och man, hans rousseauistiska
naturprogram, hans nya sexuella religion
— intet av allt detta synes på något sätt kunna
förändra den bistra och hårda verkligheten
i Eastwood, där krönikan med olyckor,
strejker och lönesänkningar skrivs vidare såsom
förut. Hans sociala program förefaller alltså
åtminstone vid ett första flyktigt påseende
romantiskt och verklighetsfrämmande. Men
kanske ändå inte? Låt oss i alla fall vänta med
svaret. Vi berör här den viktigaste fråga, som
man kan ställa med avseende på Lawrence.
Romanernas verklighetsflykt sammanhänger
emellertid med att han inte själv hade tagit
upp striden i Eastwood. Hans sociala program
blev i stil med den lösning, som han själv
hade funnit — ett romantiskt äktenskap.
Därvid stannar det nämligen till slut i ”Lady
Chatterley’s Lover”. Men denna utväg står
inte var och en till buds, och den hjälpte
i grund och botten inte honom själv. Han fick
aldrig någon ersättning för den miljö eller
den klass, som han hade lämnat.
Gemenskapskänslan hade gått förlorad för honom. Den enda
samhörighet, som han någonsin hade erfarit,
var i Eastwood, och den hade han frivilligt
brutit. Han kunde fördenskull i sitt inre aldrig
slita bandet med hemorten. Ty så länge man
inte har funnit något nytt, hänger man kvar
vid det gamla.
Det visar sig alltså ännu en gång, att
Eastwoods problem är Lawrences problem.
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
