Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lars Levi Læstadius: Två historietter
- Löftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ HISTORIETTER
Och i fullt raseri rev hon till sig ett rent
papper och skrev:
”Jag vill att du ska dö! Jag vill att du ska
dö! Jag vill att du ska dö hundratusen gånger
om. Bara dö du! Vad har jag med dig att göra?
Bara dö! Dö bara! Jag vill att du ska dö!”
Och så skrev hon sitt namn under,
förseglade brevet och sände det.
*
Då den unge mannen vaknade nästa morgon,
var han torr i strupen och i ögonen, för han
hade festat kvällen förut. Brevet var inburet
och låg på kaffebrickan bredvid sängen. Han
satte sig upp, svängde benen över sängkanten
och gäspade, men när han fick se brevet, log
han, kysste det och bröt det.
När hans blick glidit över de första raderna,
blev hans ansikte stelt och grått och alla hans
inälvor började skaka, riktigt hoppa upp och
ner, som om där var ett rasande djur instängt.
— Förbannade konjak! mumlade han och
tryckte knytnäven i veka livet för att hålla
dem i styr. Förbannade konjak! Varför drack
jag så mycket i går?
Så slutade skakningarna och han kunde läsa
igenom brevet. Han läste det två gånger. Sen
steg han upp och började klä sig, långsamt och
omsorgsfullt. Leendet hade återvänt till hans
mun, men ögonen log icke.
När han gick nedför trappan, slog han bort
några dammkorn från rockkragen och sa för
sig själv:
— Undrar om hon tror, att jag tänker göra
det?
Men svarade genast:
— Naturligtvis tror hon det inte.
Och ute på gatan tilläde han, i det han
kisade upp mot de bleka novembermolnen
— solen log fruset i deras kanter:
— Och inte gör jag det heller.
Och så skrattade han litet för sig själv och
ryckte på axlarna:
— Ja, du är allt en konstig prick, du.
Han hade inget mål och inte kan man heller
säga, att han tänkte, där han gick. Men ibland
drev några fraser genom hans huvud — precis
som de gråbleka molnen under himlen:
”Undrar vad hon skulle säga, om jag gjorde
det? Vore roligt att skrämma henne litet. Men
naturligtvis gör jag det inte.”
Han gick in på posten, tog ut litet pengar
på sin sparbanksbok och sände i väg dem, för
han hade en skuld, som han lovat betala. Så
gick han ut och drev på gatorna igen. Och
då och då seglade samma fras genom hans
huvud:
”Undrar vad hon skulle säga, om jag
verkligen gjorde det? Tur för henne, att jag inte
gör det.”
Han åt middag sent och ganska dyrt. När
han kom hem, var klockan nära nio. Han
öppnade fönstret i sitt rum — det låg högt — och
stod där och stirrade ut, tills han började
frysa. Då stängde han det, kallade på
hyres-värdinnan och bad att få en brasa insatt.
— Kandidaten har redan fått en i dag, sa
hon. Och inte tycker jag om att ha eld
brinnande i huset så här sent heller.
— Å, det behöver fru Eriksson inte vara
rädd för, sa han. Nog kan jag sköta den. Och
jag betalar gärna extra . ..
— Nej, det behövs för all del inte, sa fru
Eriksson och seglade ut. Herregud, man kunde
gärna göra honom till viljes. På det hela taget
var han en hygglig ung man, och så svårt som
det var nuförtiden att få hyresgäster annat än
gud vet vad för folk, framför allt när det inte
fanns moderna bekvämligheter.
Och så kom brasan.
Han eldade den med öppna luckor och satt
länge orörlig och stirrade in bland lågorna.
Då och då frös han till, och en gång såg han
upp med ett litet förvirrat leende.
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 17:41:08 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-6/0045.html
