Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Levi Læstadius: Två historietter - Löftet - Ormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS LEVI LÆSTADIUS
— Vad tänker jag på? sa han alldeles rakt
ut i luften. Penny for your thoughts?
Men så slocknade leendet, han frös igen,
reste sig och hämtade en halvtömd butelj
vermut, som han hade stående, slog upp
ett glas — men glömde dricka det — och
försjönk så på nytt i samma dvallika
tillstånd.
Brasan brann ner. Nu var det bara en väldig
glödhög. Små, blekblå lågor dansade över de
röda kolen, som var så klara, att man nästan
kunde se igenom dem. Bara från en knotig,
svartare brand slog då och då upp en
gul-röd flamma.
— Nu! sa han till sig själv, kastade hastigt
av sig kläderna, sköt spjället och kröp i säng.
Men knappt hade han sträckt ut sig, förrän
han kom att tänka på något. Han sprang upp,
trevade i det svaga skenet från glöden bland
sina kläder, tills han fick tag på hennes brev.
Då skrynklade han ihop det och kastade in det
i kakelugnen. Han stod och såg, hur det
flammade upp och hur det sen bara vara de små
blå lågorna, som fladdrade över glödhögen
och också de blev mindre och mindre och
mörkare och mörkare blå till färgen.
— Nej, nu måste jag gå till sängs, sa han
halvhögt. Jag känner mig så konstig.
Och han gick mot sängen, men han nådde
den inte utan föll.
”Bara ingen hör det”, tänkte han.
Men det var ingen som hörde det.
ORMEN
Fröken Astrid satt uppkrupen med båda
benen i ottomanen. Hon hade en grön,
glänsande sidenklänning, halsen var mjuk och vit,
huvudet var litet och framåtböjt, ögonen
blänkande, mycket mörka och blänkande.
— Ljungfiskens dis, sa docenten,
ljungfiskens dis — det är en mycket vanlig kenning.
Det betyder alltså — om man tar isär det,
menar jag — ljungfisken, det är ormen, fisken,
som simmar, glider genom ljungen. Och så får
vi då: ormens dis eller gudinna, det är
detsamma som kvinnan, förstår fröken, för hon
har ormögon — tänkte sig de gamla
nordborna alltså. Det är mycket intressant.
— Ja, mycket, sa fröken Astrid och vaggade
lätt på huvudet med de blanka, svarta ögonen.
— Mycket intressant, upprepade docenten
och stirrade frånvarande på hennes ögon. De
var så blanka och glänsande.
”När man stirrar på något blankt och
glänsande, kan man hypnotisera sig själv ibland”,
452
tänkte han. ”Det är som om allting annat
försvinner. Det är så de små fåglarna blir
hypnotiserade av ormögon. Hon tycker nog jag
verkar en fågel, en liten naken fågelunge med
stort huvud och rynkig hals. Hennes hals är
mjuk och böjlig och den mörkgröna
klänningen glänser. Men varför rör hon stjärten
så där — benen ville jag säga. Nej, bestämt
är det något på tok med mig! Vad är det som
far i mig?” tänkte docenten.
— Jaså, männen tycker att kvinnan är en
orm, läspade fröken Astrid. Konstigt, att vi
ska vara så farliga! ... Och man såg hur den
lilla smala tungan spelade i munnen, när hon
talade. Tycker docenten också att jag är en
orm?
— Visst inte! sa docenten. Inte alls! På
inga villkor! Hur kan fröken tro ... ?
— Ja, man kan inte veta, menade fröken
Astrid. Docenten har suttit och sett på mina
ögon, så jag känner mig riktigt generad. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
