Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker - Anmälda böcker - Colette, Bella Vista - Silve, Claude, Un jardin vers l’Est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND JALOUX
reux”, Maupassants ”Boule-de-Suif”, Charles
Nodiers ”La Fée aux Miettes”, Anatole Frances
”Jocaste”, Merimées ”La double Méprise”,
Flauberts ”Un cæur simple”, Balzacs
”L’Aban-donnée”, Paul Arènes ”Jean-des-Figues”,
Bar-bey d’Aurevillys ”Le Bonheur dans le crime”
och Maurice Barrès’ ”Un Amateur d’åmes”
— en märklig serie av helt skilda arbeten, som
förenas endast genom sin expressiva form och
sin strama behärskning.
Colettes berättelse kan till att börja med få
en att tro, att författarinnan lyckats skapa en
motsvarighet till dessa fulländade berättelser.
Avslutningen blir emellertid en besvikelse; man
måste fastslå, att den inte riktigt går ihop med
novellens hela tonläge för övrigt: den
överraskning, som kommer på slutet, överraskar
oss också mer än den intresserar oss. ”En
teatereffekt”, sade Robert de Flers en gång
till mig, och jag har aldrig glömt denna
ypperliga definition, ”är en överraskning, som alla
redan är beredda på.”
Man måste erkänna, att figurerna i ”Bella
Vista” berör oss först och främst genom sin
dubbeltydighet. Man känner sedan gammalt
till, med vilken skicklighet Colette förstår att
skildra vaga gestalter — vagheten är för resten
knappast mer än antydd, det är just det som
gör dem så tjusande. Författarinnan har inte
sinne för det tragiska. När det dubbeltydiga
slår över i det patetiska, känner sig läsaren
alltid brydd inför den splittrade figuren — det
må sedan gälla Racines Néron, Dostoj evskis
Starogin, Marcel Prousts baron de Charlus
eller André Gides Michel. Hos Colette är det
bara den sociala ställningen och inte något
komplicerat inre drama, som bestämmer
personernas öden. En kvinna kan vara Madame
Marneffe eller hjältinnan i ”Chéri”. Men
Colettes romaneska attityd består i att
skickligt visa, hur mycket av borgerlighet som
finns kvar hos dessa bohemer, hur mycket
omdöme, som kan finnas hos de lastbara, hur
mycket vetgirighet hos de passionerade, hur
mycket av undermedveten ånger hos dessa till
hälften outlaws.
Redan på de första sidorna i ”Bella Vista”
befinner vi oss mitt inne i mysterier — inte
polismysterier utan psykologiska mysterier;
jag vill understryka denna skillnad, ty enligt
min mening förklarar den missgreppet på
slutet. Framför allt har vi här att göra med
Colettes ojämförliga och förtjusande stilkonst,
som med nästan svartsjuk iver — varför skulle
jag inte uttrycka mig så, när det faktiskt är
sant?! — kastar sig över alla former av liv.
Jag kan inte lämna kvinnolitteraturen utan
att säga ett ord om en bok av Claude Silve.
Claude Silve debuterade några år före
krigsutbrottet med en förtjusande bok, som hette
”La Cité des Lampes”, en ren klosterbok,
mättad av religiös meditation, full av
rökelsedofter och liksom belyst av brinnande
altar-vaxljus. ”La Cité des Lampes” blev på sin tid
en stor succé. Men sedan teg Claude Silve
i många år i avsikt att skapa ett helt, moget,
rikt, samlat och omfattande verk — den bok,
som hon nu kommer med. I ”Un Jardin vers
1’Est”, hennes nya bok, återfinner man
någonting av den charm, som fanns i ”Bénédiction”,
som fortfarande är en av de sista årens finaste
och mest fulländade böcker, men här möter
denna charm på ett något lättare och mer
flytande sätt. Berättelsen är uppbyggd på
samma sätt; visserligen är händelserna olika
och miljön en helt annan, men vad som
sker är egentligen alldeles detsamma. Liksom
i ”Bénédiction” finner man här samma
mättade atmosfär, samma förtätning och
klär-obskyr, som gör, att Claude Silves böcker på
samma gång påminner om Huysmans’ och
Rainer Maria Rilkes utan att dock i något
avseende vara beroende av någondera. Hennes
verk är en sluten värld, man finner inte många
människor där, och de, som man möter, är
oroliga människor, resande, folk som kommer
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
