Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Viksten, Albert, Guds eget land, anmäld av Åke Thulstrup - de Montherlant, Henry, Beundrarinnorna, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nas förhållanden, och han skildrar dessa med
levande sympati. Då och då görs en
hänvisning till den första kolonisationen i Amerika,
den som på sextonhundratalet försiggick vid
Delawares stränder, och åt denna ägnar
författaren på övligt sätt sin hyllning.
Det är mycket intressant att lyssna till vad
Viksten har erfarit under sin trägna samvaro
tillsammans med svenska emigranter alltifrån
New York till Seattle och Winnipeg. Många
av dessa människor känner sig rotlösa i det
nya landet, meddelar författaren, och i vissa
fall blir tanken på ”gammellandet” en fix idé,
som utlöser allehanda resplaner. Gamla
människor som har kommit till välstånd i det nya
landet kan aldrig helt överge tanken på den
lilla småländska eller värmländska stuga, som
såg dem födas. Många rörande smådrag från
de svenska emigranternas liv har Viksten
fångat i sin bok, och det hela ger en
övertygande bild av den genom avståndet i tid och
rum förstorade svärmiska kärleken till
fädernejorden, som de före detta emigranterna
allmänt tycks omfatta.
Viksten inskärper, att många av de
emigrerade svenskar han har talat med lämnade
Sverige fyllda av bitterhet både över sina
arbetsgivare och över nationen i dess helhet. Dessa
känslor har nu förflyktigats, helt naturligt
i kraft av den miljöförändring, som
utvandringen har medfört. Men några av de före
detta fackföreningskämpar eller
socialdemokratiska agitatorer, som vid tiden för storstrejken
fann nödvändigt att skudda fosterjordens stoft
av sina fötter, har senare fått ytterligare ett
skäl att låta allt gammalt groll fara. En sådan
gammal veteran anförtror Viksten sin glädje
över att mycket av det han i sin ungdom
kämpade för har bragts till seger i det nutida
Sverige.
Svårare är det att förstå den på andra skäl
grundade missbelåtenhet med det gamla
hemlandet, sorn Viksten ger flera exempel på.
Författaren tror att moderlandet har ”försummat
landsmännen i Amerika”. Förutom
oegentlig-heten i att betrakta från Sverige utflyttade
personer, som för flera årtionden sen
förvärvade främmande medborgarskap, som
”landsmän” observerar man här en viss överdrift i
Vikstens exposé. Författaren citerar med
gillande ett uttalande i en svenskspråkig tidning
i Förenta staterna, där det klagas över att det
nutida Sverige är tillmötesgående mot alla
möjliga folk, till och med mot tyska emigranter,
under det att hemvändande utlandssvenskar
behandlas snävt. Inte annat än man vet är de
tyska flyktingar, som har varit oförsiktiga nog
att ta sin tillflykt till Sverige, infamt påpassade
av polisen, och vid minsta orsak kastas
vederbörande ut ur landet igen — likgiltigt vart.
En argumentering som begagnar så svaga skäl
som det nämnda röjer sin egen haltlöshet.
Upprätthållandet av förbindelserna med
emigranter, som frivilligt har valt medborgarskap
i ett främmande land, är för övrigt inte någon
uppgift som kan tänkas löst endast på ett sätt.
Albert Viksten har gjort många värdefulla
lärospån i Förenta staterna, och man lyssnar
gärna till hans berättelse. Vad han förtäljer
om emigranternas liv är sålunda fängslande
nog, så länge han håller sig till konkreta
berättelser om människor. Mindre uppbyggd känner
man sig, när författaren på tal om
förbindelserna mellan oss och dem åberopar
”rasbiologiska” synpunkter. Det är väl dock inte på
dem huvudvikten ska läggas. För övrigt synes
författaren just i fråga om den så kallade
rasbiologien hylla tämligen frisinnade åsikter.
Detta framgår av hans skildring av sina
intryck från den internationella kanadensiska
storstaden Vancouver. ”Samvaron mellan de
olika nationaliteterna är ytterst gemytlig”,
skriver Viksten, ”och man får en känsla av
det vanvett, som ligger i att särskilja
människor genom raser och nationaliteter. Det
mänskliga är sig likt överallt, och det onda
och det goda skär igenom raser, klasser och
nationaliteter.” Ur dessa rader talar en erfaren
och berest man. ÅKE Thulstrup
En don Juan
HENRY de MONTHERLANT:
Beundrarin-norna. Översättning av Axel Claéson.
Bonniers. 5: 75.
Montherlants nu till svenska översatta
”Be-undrarinnorna” (”Les jeunes filles”) utgör,
ehuru läsvärd även som fristående roman,
i själva verket den första volymen i en serie
på fyra. Avslutningsdelen är ännu ej utgiven
— det är således för tidigt att döma om serien
i dess helhet. De tre utkomna delarna ha
lik
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
