Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - de Montherlant, Henry, Beundrarinnorna, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
väl redan hunnit ställa till en del rabalder
i Frankrike, ganska begripligt i hövlighetens
land, eftersom huvudpersonen, Pierre Costa,
är föga chevaleresk mot damerna. Klandret
har i viss mån återfallit på Montherlant själv
och han har, förmodligen på förekommen
anledning, i senare upplagor infört en
förklarande notis. ”Costas karaktär är”, säger han,
”åtminstone delvis en libertins eller en dålig
människas.––––-Även om författaren otvi-
velaktigt inlagt något av sig själv i denna
person, så finns det dock hos den en mängd
uppdiktade drag, som konsten krävt och som
inte kunna påbördas författarens egen person.”
Vad seriens självbiografiska karaktär
beträffar kan det nu inte råda mycken tvekan
om den saken. Och när allt kommer omkring
finns det kanske inga romaner så ägnade att
väcka ond blod eller ge upphov till
missförstånd som självbiografiska dylika med en
”osympatisk” hjälte. Ett svenskt exempel hade
vi nyligen i Jan Fridegårds på många håll
förkättrade Lars Hård-serie.
I båda fallen torde den ”osympatiska”
hjälten vara en produkt av respektive författares
självkritik. För ingendera ligger en självkritik
i form av ödmjuk bikt och bekännelse nära till
hands — de ha föredragit att åskådliggöra
den i form av ett medvetet arrogant alter
ego . . . Säg vad ni vill, men sådan var jag!
Man bör kanske akta sig att i detta se ett
stolt-serande med de egna bristerna — det kan
också vara en annan, en styvnackat personlig
form för avståndstagande från dem.
Huvudpersonen i ”Beundrarinnorna” har en
viss likhet med Fridegårds Lars Hård, men
också avgjorda olikheter. Lars Hård var ett
samhällets olycksbarn och hans arrogans fick
därigenom ett visst patos, Pierre Costa är
däremot en samhällets guldgosse och hans
poserande egenkärlek kan ibland förefalla
odrägligt bortskämd.
Han är en författare på modet,
framgångsrik i allt, ännu ung, kvinnotjusare och
kvinno-föraktare, svartsjuk om sitt manliga oberoende.
När det gäller att slutgiltigt avskräcka alltför
efterhängsna beundrarinnor tvekar han inte
att begagna medel som närmast kunna
betecknas som ”foul”. Men han är inte enbart fåfäng
och brutal — det finns liv i honom som i en
otämd rashäst och han äger en förmåga av
hänsynslös uppriktighet även mot sig själv.
Och djupast på bottnen av hans karaktär
finns en egendomlig svaghet (som i seriens
fortsättning utvecklas till ett av
huvudproblemen), ett slags egenkär men dock godhj
ärtenhet, en oförmåga att alldeles ignorera eller
strax i början avfärda de arma
beundrarinnorna, som göra allt för att besvära honom
och tränga sig in i hans privatliv. Detta är
konfliktens uppränning: han kan inte neka
dem ett vänligt ord, tvingas sedan att leka
kurragömma med dem tills en brytning blir
oundviklig — och följaktligen bli dessa
brytningar ojämförligt mycket besvärligare att
komma över än om de skett i god tid. Häri
ligger mera oförstånd och tanklöshet än
verklig hjärtlöshet, samtidigt som det är Don Juans
problem i modern gestaltning.
Romanen är uppbyggd av olika
”faits-divers”, brev, giftermålsannonser,
dagboksut-drag, sammanbundna av själva berättelsen,
som dock domineras av breven. Det är
brudmystiska kärleksbrev från en liten bigott
bondflicka, försedda med bokstäverna I. H. S. som
heading. Det är vidare pratsamma och
klagande brev från Andrée Hacquebaut, en rikt
begåvad ung kvinna som kommit på fel plats
i livet — bosatt i en landsortsstad och utan
jämbördigt umgänge har hon ingen möjlighet
att finna ”den rätte”. Hon klamrar sig fast
vid Costa och han värjer sig fåfängt genom
att inte svara eller genom att svara ironiskt,
ovettigt och slutligen cyniskt — merendels
förleder honom hans svaghet dock att
till-lägga några försonande rader. Följden blir att
Andrée Hacquebaut, som i början helt
försåtligt erbjudit honom sin ”vänskap”, slutar med
att förnedra sig ända därhän att hon bjuder
ut sig själv för ett år, en månad, åtminstone
en vecka, en enda dag. Denna ömkliga historia
skulle vara motbjudande om den inte vore en
psykologisk studie av verklig rang, en studie
inte bara av den manliga egoismen utan också
av den kvinnliga självbespeglingen, sådan den
isolerats och renodlats i ett specialfall.
Costa sticker inte under stol med sitt
kvinno-förakt, men vad Montherlant vill ha fram är
att detta kvinnoförakt intimt hänger samman
med hans svaghet, hans Don Juan-natur,
konflikten mellan hans behov av att ständigt äga
någon mot vilken han kan hävda sig och hans
lika ständiga behov av oberoende, av att äga
sig själv, utan all inblandning av ”offret”.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
