Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Samtal till luta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
salar och skinande salonger för sig själva,
de kunde prata om sin gråa värld och sin
smutsiga politik bäst de ville — men han såg
blommorna på ängen och tänkte på
barndomshemmet i den fattiga torpstugan. Han antydde
att han var en förklädd prins — en dur- och
mollprins, plong! — en sångarprins. En gång
skulle han dö på vägen i höstblåsten men
egendomligt nog bäddas ner i vårblommorna, och
ingen skulle gråta, kanske, eller veta vem han
var; men han var den han var och hade
dock sjungit. Någon skulle möjligen lägga en
blomma på den snöiga kullen när åren gått,
kullen, varunder hans kropp tillsammans med
lutan vilade, och då skulle de få höra ett
plong! ur graven — över vilken hans ande
lyfte sig och svävade och gav människorna
djup glädje, pling!
Hans sång steg in i den allmänna fyllan,
blandades med den och hjälpte den att verka.
Några satt och stirrade tomt framför sig.
Andra läppjade frånvarande på sin grogg eller
sin konjak eller försökte dölja sin
gripenhet med ett ansträngt leende. Åter andra
vaggade belåtet huvudet i takt med melodien. Vissa
såg kanske mer kritiska ut — ifall de sjöng
själva eller kommit hit för att göra upp en
affär eller en skilsmässa, föra samtal om något
vilsamt eller bara äta i lugn och ro. Någon
tittade djupt in i en kvinnas ögon och tänkte
på, att hon nog skulle ångra sig när han var
död; och kvinnan sneglade kanske på sångaren
eller andra karlar och tyckte de såg väldigt
trevliga ut jämförda med Kalle.
Sångaren stod inte stilla. Han vandrade fram
och tillbaka i den stora lokalen som om han
rekommenderat ett ändlöst, allmänt
smörgåsbord genom att peka på alla rätterna och ville
se till att det fanns goda smårätter i varje
hörn. Han vandrade som den vandringsman
han skildrade, och det oroande var, att man
inte visste när han kom tillbaka på sin rond och
serverade ett stycke sirap på skinksmörgåsen.
— Det fruktansvärda är att de inte kan
sluta, sade Mårten för att trösta Tomas, som
verkligen såg olycklig ut. Får de applåder blir
de uppmuntrade så att de måste ta en bit till,
som de får mer applåder för, som ger dem
ny uppmuntran. De blir visserligen hesa ganska
fort, men de är så inne i sin konst, att de
inte märker det själva.
— Tst!
Det kom från sångaren, som närmade sig
med överraskande långa men ändå mjuka,
tassande steg. Man förstod av hans sätt att gå,
att han liksom många kypare, som går mycket
på hårda golv, var plattfotad.
— Tst! Yyysch! kom det från ett sällskap
bakom pelarna, långt borta i salens andra
ända.
Och genom lokalen susade ett tst-tst-tst-sus,
som följdes av ett plong! Sedan svepte
tystnaden över borden som en kvast; det var som
om det uppstått en vit fläck av ljudlöshet
i kvällens geografi. Från djunglerna i hörnen
höjde sig då och då det förjagade ljudet av
samtal, obetänksamt slammer med brickor och
glas, brutala steg; och gruppen bakom pelarna
yrkade åter högröstat på absolut tystnad.
Plong!
Pionget var en strömbrytare som knäppte
av det Mårten tänkte säga och fyllde hela
denna del av lokalen med uppmärksamhet.
Ansiktena blev spända, lyssnande, alldeles som
om man tagit lutsångaren på allvar. Man
passade på att nicka ett tyst skål och tömma eller
bara smutta på sina glas; och när det andra
pionget kom hade man känslan av att till och
med den svaga klangen i konjaks- och
vinglasen tvärtystnade; buteljerna stod orörliga
med sina sluttande axlar, i sträng givakt med
etiketterna sträckta längs sidorna.
Sångarhjärtat gjorde ett par snabba slag.
Sångartungan fuktade läpparna, och munnen
formade sig redan kring det nya, det tredje
inledande pionget, som fingret plockade ur
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
