Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Samtal till luta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTAL TILL LUTA
lutan, då en storväxt man med högrött ansikte
reste sig ur gruppen bakom pelarna och ropade
över lokalen:
— Svarta Rudolf!
Orden var både befallning och bön, de var
burna av intensiv önskan och alkoholisk
självkänsla. Det var som om rösten spelat med
i ett drama, som om den varit mänsklighetens
egen stämma bakom kvällens tillfälliga
scenuppställning. Man kunde inte missta sig på
den: det var en vox humana, som inte
lämnar någon oberörd — en räddningens pråm
i känslosvallet eller vad vissa religiösa sekter
kallar ledning — då människan själv
förvandlas till en gud och talar till sina gelikar
med en guds röst eller till sitt eget förstånd
med hjärtats, med blodets, med de hemligaste
önskningarnas. En stämma som ger den ton
alla kan ta.
Det märkvärdigaste var att sångaren
lystrade. Han hade instinkt som hjälpte honom
att suga upp sympati ur denna jord. Han
vände sig halvt om, stod ett ögonblick och
tvekade, och hans ansikte började redan färgas
av en lätt ilskerodnad — då instinkten segrade.
Underläppen, över vilken kanske ett skarpt,
tillrättavisande ord skulle skyfflats ut av en
lungstark indignation, drogs in, sångaren
sträckte på sig och gjorde ett ryck med
kroppen, likt en åkarkamp som drar i gång sitt
lass, och började omedelbart.
Svar te Rudolf han dansar!
Tomas öppnade munnen för att säga något.
Han tvekade men beslöt sig:
— Jag menar ...
Han böjer sin nacke och leeer!
— Jag menar att jag måste...
Pling-plong-pling-plong-pling-plong!
— Det måste — jag menar — det kan
inte___
Ett oroligt, pinat, ursäktande leende
fladdrade över hans ansikte.
Svarte Rudolf dansade, böjde sin nacke och
log. Trots att dikten antagligen avsetts att
sjungas offentligt och har bra text och bärs
av en svepande melodi, verkade den pekoral
just här, just nu, just i detta sammanhang.
Den hade slitits för mycket av hesa eller
alltför friskkäcka lutsångarstämmor och av alltför
envist pratsamma instrument; den hade
förgiftats av alltför skälmska eller gripna
krogkonstnärer. Men nu dansade han i alla fall,
gjorde sina varv över groggarna och genom
öronen och hj ärnvindlingarna och påverkade
den inre sekretionen, och folk mumlade med
i orden och takten, och några vaggade med
kroppen.
— Jag ... började Tomas åter.
Svarte Rudolf hade hunnit till andra varvet
och sångaren till andra ändan av lokalen, där
han höjde sig på tåspetsarna och spände ut
sin begynnande krogmage mot
Ålands jäsande haav!
Karlfeldts mäktiga bild av havet i uppror
suddades ut och i stället kunde man skymta
en vattenpöl full med jäst; något som bubblade
och puttrade under intensivt bakterieliv.
— Det, sade Tomas och rörde vid sitt glas,
det har varit en svår dag . ..
Laget borta vid pelarna applåderade, men
stillsammare än man kunde föreställt sig.
Några var uppryckta, om inte av annat så av
sin bekantskap med ”Svarte Rudolf”, av
igenkännandets glädje. Andra var kanske djupare
rörda, de identifierade sig med den vilde
sjömannen och längtade bort från denna
bullrande lokal ut till en visserligen bullrande
men frisk natur. På en del kanter var
stämningen mattare, och rösterna var inte så höga
i pausen efter sista Rudolfplonget.
Lutsångaren vandrade omkring som om han
tiggde pengar. Möjligen förföljde han en
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
