Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Samtal till luta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
grogg, spårade den, vädrade, tog upp jakten,
hann bytet, dök ner på det och besegrade det.
Han drack en djup klunk och tog upp en
stor, kulört näsduk och torkade svetten ur
pannan. Hans ansikte hade ett befriat uttryck.
Tomas tittade ner på bordduken, och just
när ett hotande plong hördes från trakten av
sångargroggen sade han:
— Jag måste resa bort, jag vill inte träffa
henne mera.
— Vill du inte träffa Nora mer?
— Nej.
Plong!
Tomas sade:
— Det är nog slut med det hela.
Lutsångaren steg ut på golvet, han hade
ingen ro, hans frid varade bara mycket korta
perioder. Tomas tände nervöst — den lugne
mannen! tänkte Mårten — en cigarrett.
Pling!
— Ja? sade Mårten.
Tomas tittade hastigt upp och sade sedan
lågt:
— Det verkar som om det vore ohållbart.
Inte tragiskt förstås, det är bara så att det inte
går att hålla ihop längre. Vi har spårat ur,
det vill säga jag. Ja, hon med, kanske.
Uppriktigt sagt så känner jag mig alldeles onyttig.
— Du skulle försöka med att skjuta dig, log
Mårten mot ingenjören. Det är ju en gammal
fin metod att lugna nerverna. Har du inte
tänkt på att börja arbeta igen? frågade han
allvarligare.
Sångaren närmade sig deras bord. Till och
med hans plattfotade steg var ogillande. Hans
ansikte uttryckte just nu egentligen ingenting.
— Tänkt! Tomas spottade ut ordet. Det är
nästan det enda jag tänkt under de sista åren.
Att börja arbeta igen. Jag behöver ju inte
— jag menar för ekonomiens skull —
åtminstone inte än så länge. Det är precis det: att
jag inte varit tvungen. Av mig själv kommer
jag mig inte för med något. Något annat. Jag
har specialiserat mig för mycket. På ett visst
område, på en viss sak, alltför lång tid. På en
viss sak, upprepade han långsammare.
— Jag förstår det, nickade Mårten. Du vill
komma bort från vapnen men kan inte göra
något annat — du har fastnat i vapnen, du
kanske hatar dem, men du är fast i dem i alla
fall. Är det så?
— Ja. En uppfinning som jag aldrig gjorde
färdig. Nådde inte fram. Det är en
fruktansvärd sak — och ibland känner jag att jag
skulle kunna göra den.
— Får jag be om tystnad!
Lutsångaren hade gått förbi, gått runt, nu
var han i andra ändan av lokalen, vid pelarna.
— Jag drömmer ibland om den, sade
Tomas. Till och med vaken.
— Vapen också?
— Ja. Det är som en sjukdom. Det är en
hämning för allt annat inom mig. Detta har
gett mig en viss klarhet i det onda. Om jag
vore troende skulle jag kunna säga: Där står
djävulen, jag ser honom tydligt och jag har
lust att tjäna honom och han är det enda jag
kan tjäna. Det var en lufttorped det gällde.
— Om jag får be om en smula tystnad, en
smula uppmärksamhet!
Tomas tittade upp, lutsångaren log ett sådant
där leende som gäller alla och ingen, ett leende
inåt, en vänlighet mot den egna personen.
— Den skulle jag vilja tjäna, fortsatte
Tomas. Men mitt andra jag protesterar. Gud
inom mig alltså, för att använda de troendes
språk. Tänk, man har preparerat sin hjärna
med många års studier, med experiment, man
har nått ett visst resultat med den, och så
upptäcker man, att det är en galen väg man
vandrat. Men ändå tycker man att ens
människovärde, ens värde som skapande individ
uteslutande beror på att man fortsätter.
Plong!
Lutsångaren sjöng åter något på begäran.
Han serverade det med en vana som inte ute-
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
