Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Samtal till luta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTAL TILL LUTA
slöt förälskelse i uppgiften. Återigen en fläkt
av öppna sjön.
En sjöman älskar havets våg
Han började lågt. Han verkade en indian
som smyger runt i visan-präriegräset och bäst
det är smäller i väg ett skott mitt in i
blekansiktenas läger, där de sitter vid aftonvarden:
Pling!
Tomas hukade sig ner, kulorna ven, ovädret
brusade fram över honom, men han blev inte
sårad.
— ... uteslutande beror på att man
fortsätter. Tänk dig en prickskytt. En man som
hela livet igenom övat sig att skjuta prick. En
dag finns bara mänskliga mål, levande
människor att skjuta på. Prickskytten-bombfällaren
(föreställ dig att han är en sådan) sitter uppe
i sin flygmaskin och intalar sig att det är hans
plikt att träffa de levande människor han svävar
över. Han fäller bomberna. Han säger sig att
det är av plikt — gång på gång — om han
säger sig något alls. Men i grund och botten
gör han det av lust — inte att döda men att
träffa prick! Om han tvingas att sluta betraktar
han sin karriär som stoppad, sin bana slut.
Om han inte kan börja med något annat.
I många fall kan han nog inte det.
och tonernas brus.
Anden kom mäktigt över sångaren. Han
hade fått smak för sjön, det var så det
svallade; och medan han långsamt vred sig runt
med lutan på magen utan att flytta de tunga
fotterna lät han en sjöman älska havets våg
så att tonbränningarna slog upp mot väggarna,
som gav ekon ifrån sig.
Tomas sade:
— Om jag reser bort blir det bättre •— både
för Nora och mig.
Farväl, farväl, för-tj-usande mö,
vi komma väl snart ige-enn.
Sedan drog sig vågen något tillbaka.
Tor-pare höjde tyst sitt glas, nickade mot det och
drack. Lutsångaren stod vid ett bord mitt
2. — B. L. M. 1938. VII.
i lokalen, lyfte ett grogglas och skålade runt;
när han druckit ställde han ner glaset med
en smäll och knäppte på lutan. Han började
bli märkbart berusad. Torpare följde honom
intresserat med blicken.
Det hade inte gått fem minuter sedan han
slutade med förra, nu var han färdig igen:
—• Jag kanske får be om en smula
uppmärksamhet.
— Det du har sagt, sade Mårten Torpare,
är ju intressant. Jag menar: om dina
äktenskapliga svårigheter. Men det upprör mig inte,
det finns så mycket annat som är värre. Har
du träffat några av flyktingarna?
—• Flyktingarna?
— De politiska emigranterna. En del var
för övrigt inte politiska att börja med; de har
blivit det senare.
— Nej, jag har haft så många andra saker
att tänka på. Nora . . . Och mig själv . . .
— Du skulle träffa dem, sade Mårten. Alla
är inte alltigenom sympatiska och inte heller
helt olyckliga människor. Men de har stirrat
in i djävulens öga — en liten stund bara eller
ett år, ett par år. Några har suttit i
koncentrationsläger. Kan du föreställa dig hur fem—sex
knappast fullvuxna slynglar i stövlar och
axel-gehäng kom och hämtade dem en natt?
Försök! Spolingarna gav dem knappast tid att klä
på sig. Och sen i väg — till en källare — de
fick stryk (har du tänkt på hur komiskt eller
hur relativt oskyldigt ordet låter i ett
demokratiskt land som Sverige?) — man slog dem
i huvudet, i magen, i veka ryggen — tänk på
njurarna! — på benen. Med batonger och
käppar, med järnstänger och spön. En del
piskade man själen ur genast. De kom undan
— om de kom undan — knäckta, kuschade.
Andra hade mer motståndskraft. De hatar. Hat
kan vara en riktig och vacker känsla. De hatar
den arm som höjdes och slog till. Det ansikte
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
