Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Informatorn och lantarbetarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
INFORMATORN
OCH LANTARBETARNA
I.
Han hade kommit åkande från Stockholm
i landån, spänd efter Trotzens skälvande,
svarta hästar. Så pass mycken ståt hölls det
dock, när ljus fördes ut på det mörka svenska
landet 1
Bakifrån hade han betraktat kuskens
ryggtavla. Han hade känt sig till hälften rädd,
till hälften darrat av iver på vad han skulle
uträtta. Då hade han känt fiendskap mot
den breda, likgiltiga kuskryggen, som tycktes
vilja håna honom, därför att han bara var
arton år.
Till slut hade han fått se gården, fälten
med de plattkroniga ekarna, ån med dess
trögt rinnande vatten, på kullen den höga
herrskapsbyggningen med dess mossbelupna
tak, och då hade han än en gång pendlat
mellan revolt och rädsla. Och nu hade han
varit här i fem veckor snart. Han hade
hunnit bli installerad som informatorn, magister,
fast han var nästan bara en pojke själv.
— Informatorn, kom och lek med oss!
Det var Trotzens son, Frithiof, tio år yngre
än sin lärare, och dottern, nästan jämnårig
med honom själv, som ropade.
— Gå och lek med statarbarnen! Det
duger åt er!
— Så får man inte säja!
— Statarnas barn är inte sämre, fast de
bor där nere...
— Vi ska tala om!
Informatorn rodnade, och han stammade,
när han skulle till att svara igen. Han var
blyg för barn, därför att han genom sig
själv visste, vad barn tänkte. När han blev
upphetsad, fick han alltid tunghäftan och
började stamma. Det kunde också bero på
blygheten inför dottern, ty på Hammersta fanns
det inga flickor att gå till.
Han hade en sinnlig, något plutig mun, och
han hade ögon som såg ut att vilja befalla,
men inte tordes riktigt. Och ibland såg han
nästan ut som en skald.
Grälet fortsatte nu lamare:
— Er mor är en friherrinna Löwen — gå
och lek med statbarnen ändå, det är bara
roligt! Man är lika, fattig som rik... Då
blev han rädd, att han tagit i för
häftigt, och han ångrade sig. Då gick han
närmare och började tala lillgammalt och
förnuftigt.
— Min far är kunglig sekter! sade pojken
vasst. Jag själv skall bli militär!
— Jag är stadsbo, ni är landsbarn, men
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
