Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Informatorn och lantarbetarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFORMATORN OCH LANTARBETARNA
inte heller det är någon skillnad på, försökte
informatorn, som nu blev ivrig för det han
sagt. Han anade, att barnen skulle skvallra.
— Då kan väl inte informatorn förstå oss,
invände flickan bjäbbigt.
— Min far bodde i malmgård och hade
jordbruk en tid, han med. Och för resten så
det förstår jag nog! Själv har jag gått i skola
bland de fattiga ...
Men när informatorn sagt det, kände han,
att här var han inne på farlig mark, och
han började också stamma. Pojken invände
tvärt:
— Far har talat om’et, så det vet vi! Men
vi är herr Trotz’ barn, vi, och det rättar vi
oss efter.
Då rodnade informatorn, då kom
tunghäf-tan igen, och då kände han åter hatet mot
den klassens säkerhet slå ut i en röd flamma.
Han gick tvärt ifrån barnen, och han gick
upp på sitt rum, där han försökte läsa något
i en bok, men det kunde han inte. Han blev
bara stående framför bordet att flytta på
böckerna. Det var Victor Hugo, Viktor
Rydberg, Parker och några häften
naturvetenskaplig religionskritik av Moleschott, som
han hade fört med sig från studentkupan i
Uppsala, och så läxböckerna. Men utom det
följde han pigornas spring till och från
bryggstugan, som låg nedanför fönstret. Han
kände, hur han hade beundran för de rika,
motvilja för massan, och hur han vägde av och
an emellan dem, som hade han blivit
hängande mella två klyftor. På stallbacken såg han
statarna, trälarna, gå med sitt oklara och fula
språk, och på platsen, där en nyss riven
halmstack stått, myllrade hundratals gråsparvar
kring som i ett samhälle.
— Hör jag hit, hör jag dit? frågade han
sig själv, och huvudet med den finniga
kandidatpannan sjönk i händerna. Men en
stund senare gav han sig själv svaret:
— Om man ändå kunde få anses radikal,
men likväl slippa ihassan! Ingenstans hör
jag!
II.
Längre fram på vintern började
informatorn umgås något i prästgården, men det
gick dåligt, ty gamle prosten var
stockkonservativ. Han hade haft socknen i över trettio
år. Han var son till en sadelmakare, hade
blivit faderlös som åttaåring, student vid arton
och filosofie doktor ändå. Men livet igenom
följde honom ursprunget, och han hade
ovanligt stora händer. Han hade varit gift två
gånger. Andra gången var det med en stark
kvinna som hette Augusta Löving, vilken
styrde hushållet efter skräckregemente. Med de
båda makorna tillsammans hade han femton
barn. På prästgårdstomten anlade han bersåer,
som han kallade ”Kyrkbersån”, ”Vilan”,
”Frieriet”, ”Mågfällan” och annat —- det var
för att få sina åtta döttrar bortgifta. Där
sprang mest präster. När de nya
kommunallagarna trädde i kraft och andra ville
bestämma med, vart prosten Helén rasande på
allvar och begärde vice pastor. Han drog sig
tillbaka från kyrkan, högg i med det jordiska,
och uppodlade tjugu tunnland åker på ängen
Flyet. Till hjälp fick han nu en ung
komminister, som av folket mest fick heta
”kape-lanen”, och med denna började nu
informatorn att umgås i brist på annat.
En dag på eftervintern, i mitten av mars,
stack en piga viktigt in näsan i informatorns
rum och kallade:
— Kapelanen bådar!
Ute vid trappan, nedbäddad i en släde, med
många varv skinnfällar kring sig, satt den
unge komministern Nils Ljung och gick icke
in. Han teg också till en början och bara
skakade. Och när han skulle till att tala,
hördes det, att han var hes som en kråka.
— Ur-säkta, sade han och lät som en
ven
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
