Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Informatorn och lantarbetarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFORMATORN OCH LANTARBETARNA
han ur släden och började kliva i väg de få
stegen bort till kyrkan.
Inne i koret satt redan fullt med folk, fast
det var för tidigt, och det var klart, att många
dragit sig dit bara för den unga hjälpprästens
skull. Under sköldar och vapen, tillhörande
Wredar, Hornar, Törnflychtar och Piprar,
samt en mängd andra potentatsläkter ur
socknens historia, satt statarna med sina kvinnor
och barn och såg förväntansfulla ut. Där satt
bönderna från Löt och Walla och
inspektors-familjen från Ogesta, och en stor mängd
Sote-bygdsfolk, som kommit trots våglängden, en
och en halv mil. På en avskild bänk satt
fattigstugubbarna med andras omaka
gummor och lekte familjer även de, på sitt vis.
Informatorn knöt sig samman och gick
med högburet huvud och skaldehåret på svaj
rätt igenom långgången. Just som han var
mittför sakristian och skulle ta ut loven, blev
det ett häftigt buller nere vid dörrn. Det var
kunglig sektern Carl Otto Trotz, ägaren av
rusthållet Hammersta och informatorns
dag-lige husbonde, som klev in, åtföljd av
familjen.
Nu blev det de vanliga förberedelserna,
skrapningarna i gången, prasslet i
psalmböckerna, sången, och till slut var tiden inne,
då informatorn måste stiga i predikstolen.
Och när han stod där, var allt åter som borta!
Han läste upp högmässotexten och trodde
han skulle hinna nappa fatt tanken vid
vingarna under tiden. Han började det trettonde
kapitlet, den trettioförsta versen — anfangen
såg ut som en liten språngbräda med svikt
på ... ”Nu är människan förhärligad, och
han skall snart förhärliga honom ... En liten
tid är jag här hos er...” Sedan läste han
prövande, sövande. Här beslöt han ta fasta
på människan! Här och var fanns nog
punkter, som gått att göra något av, bara han
varit en van talare, men det var han inte.
Likt en utsvulten kastade informatorn sig
över slutklämmen: ”Sannerligen! Hanen skall
icke gala, förrän du tre gånger har förnekat
mig!”
Som realist och poet ansåg han nog detta
vara det mest lyckade av alltsammans. Han
hade på tungan att byta ut ”hanen” mot ett
nyare och mera fränt ord, ny realistiskt.
”Tuppen” stod han färdig att säga. Men det gjorde
han likväl inte ... Han endast snubblade.
— Texten, som ni har hört, är inte mycket
att tala om ... började han.
Han spände fram bröstkorgen, drog
tillbaka skuldrorna för att få luft. Samtidigt
klack det till i honom.
Han hade kommit att kasta en blick uppåt
Wredarnas och Hornarnas vapen, mot Hin
onde med Trollharen och häxan och annan
svartkonst, som fanns målad i mittskeppet i
kyrkan.
Uppehållet, som avsåg att bilda en
konstpaus, hade redan hunnit bli för långt.
Gummorna nedanför hade börjat stryka
schalet-terna bort från öronen, medan statarna, deras
män, satt och koxade rätt fram.
Husbondfolket och de andra
herrskapsfamiljerna såg däremot kritiskt mot
predikstolen, under det att den gamla kyrkvaktaren
gick kring framme vid altaret och pysslade,
som om han varit hemma hos sig.
— Jag vill däremot tala om något helt
annat! nappade han fatt tråden, men gjorde
det för tvärt, så att han slet av för andra
gången.
Och nu följde den miserablaste predikan
som hållits i Ösmo kyrka. Det var inte
åsk-viggarna, inte reveljerna, inte de smattrande
fanfarerna, som väckte de försovna trälarna
upp ur deras sömn. Det blev bara halvgångna,
hackiga utläggningar med en ljum kritik på
sladden. Udden var bruten av orden i rädsla
för de lyssnande redan innan satserna och
meningarna hunnit fram till dem. Och
herrskapen där nere log redan ett fint löje.
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
