Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Informatorn och lantarbetarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
Men hela tiden surrade det i informatorns
hjärna: ”Andlig frihet... Hugg sönder
bojorna . . . Riv ner det gamla . . . Med lögn
vinner man ingenting. Jag tror på Gud, fast
jag tror inte på Kristus som Gud ...” Men
han fick inte sagt det! Han såg än en gång
som i en hägring ån med islossningen, den
han sett på vägen till kyrkan. Men det blev
bara en balansgång mellan tradition och het
vilja, så att det ena liksom förstörde det
andra, och resultatet blev mer än tamt.
Statargummorna tycktes ha tråkigt,
fattigstu-folket hörde inte riktigt bra, och
herrskapsfamiljerna gjorde den reflexionen, att talaren
var för ovan till att uppträda i ett så stort
hus som en kyrka.
När allt var över, hade informatorn en
känsla av att inte ha gjort skandal, men han
hade heller inte fått säga något av det, som
han ämnat säga. Han skämdes! När han gick
ned från predikstolen, knöt han handen under
rocken, knöt den hårt.
— Bättre då att ha gjort skandal! sade
han till sig själv, då han hunnit in i sakristian,
där den gamla kyrkvaktaren stod i ett hörn
och snusade, med en hel liten snusgruva
nedanför sig på golvet.
Och när informatorn en stund senare satt
nedbäddad i kappsläden för att åka hem, kom
förtrytelsen tillbaka.
— Jag som ville vara en stor reformator
— nu är jag bara informator, mumlade han.
Och när han såg husbondfolket köra
framför sig, höll han på att rusa ur släden!
III.
Vintern försvann, ån bröt upp,
hästhovs-blommen lyste gul som smör längs vägarna,
och åkrarna började snart att ryka, där
statarna gick bak harvarna och koxade mot
sommarn, som låg i luften. I havsviken,
glittrande ett stycke bort, väsnades änderna om
mornar och kvällar. De plattkronade ekarna
blev gröna igen. Backarna fick gräs, ängarna
fick blommor. Ungdomen började gå långt
på ledighetstiden. Böckerna på kammarn
tedde sig overkliga. Nu var våren här, och
då blev det värre för informatorn.
Minnet av den tama predikan i kyrkan
läktes saktare, än om det varit fråga om ett
misslyckande. Han kom i konflikter med sig
själv, såg skyggt åt sidan, när han mötte
någon av de bemärkta sockenborna, och han
blev ensam. Med prostens umgicks han inte
längre alls, fastän både ”Mågfällan” och
”Frieriet” grönskade och inbjöd till möten.
Men också mot kaplanen blev han kritisk på
avstånd som mot en obetydlig lantpräst.
Informatorn, som velat bli en reformator, hade
börjat isoleras. Han kom i harnesk mot sig
själv, mot sitt herrskap, mot allt.
En dag, när det inte gick att sitta inne och
läsa för det vackra vädrets skull, tog han
barnen med sig på en utflykt till den gamla
ruinen. Det var några åldriga gråstensmurar
på ett gärde, med träd inuti som i ett moras.
Folket kallade alltid ruinen för ”Klostret”.
Men informatorn, som var fängslad av
historia, hade för länge sen tagit reda på vad det
var. Det var det gamla Hammerstahus, där
gårdsfrun Brita Tott huserat på
fjortonhundratalet.
— Här huserade frun på Hammersta, hon,
som vart förrädare i kriget med Danmark,
började han. Nu ska vi rekapitulera lite
historia. Hör nu på!
Flickan hade hoppat ned på en avsats i
ruinen, därifrån hon nådde grenarna till en
stor oxel, som växte inuti. Hon bröt av en
kvist och syntes fullt medveten om, att hon
kurtiserade informatorn.
— Det här kallas för ”Klostret”, men det
har aldrig varit något kloster, sade läraren
häftigt. Det har varit en rövarborg! Det är
folket, som har lärts att kalla rövarborgar
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
