Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Sagan om diktaren Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
TVÅ SAGOR
SAGAN OM DIKTAREN LARSSON
Larsson hette han och var dikesgrävare, ung
böjde han rygg i arbetet och gräset susade
över honom där han stod på bottnen av diket.
Han var gladögd och van vid det tunga
arbetet, rytmen med spaden lockade honom
att göra visor, det var lek för sj älen och arbete
för kroppen, sådant gör en människa lycklig.
En kväll satt han med en jungfru i knät under
granarna, hon var fattig och ung som han men
satte honom violer i håret, en bukett bak
vardera örat, och så skrattade hon tills hennes
ögon blev som djupa källor som han speglade
sig i. Törnrosen blommade bakom dem, och
då han lyfte henne högt på starka armar såg
han hennes huvud ett ögonblick mot ett
tornande moln på himlen, och då var det som
om han haft unga jorden i sina armar,
arv-tagerska till himmel och hav och all vårarnas
gröna stormar. Efter det han följt henne hem
drev han genom nattljusa skogen och lyssnade
på sina glada tankar, och så måste han göra
ännu en visa till dem han gjort förut.
Vart flyger väl alla fåglar
i stora himlens sal?
Ska de vila i natt i träden
i fjärran gudadal?
Min fågel med flammande vinge
flyg långt till förlorade land!
Flyg högt över molnens toppar
mot dunkel och okänd strand!
Min käras ögon är källor
så tysta vid trädens sång.
Jag når deras klara mening
djupt med min dröm en gång.
Det var bara en enkel dikesgrävarvisa med
spadtagsrytm i, men så råkade det komma en
fin herre dagen därpå och höra den, och han
bad att få visan skriftligt och det fick han.
Han for in till fina staden och där väckte
Larssons visa uppseende, förståsigpåare slog hop
huvudena över den och så sade de unisont:
Oss är född en diktare, låt oss fara och buga
oss för honom! Och så kom de till Larsson
och bugade och gjorde mer än det — de tog
honom med till staden, ty de hade bruk för
ett geni just nu, eftersom kulturcirkeln gick
tom som en kvarn utan mäld. De tog reda
på alla hans visor och gav ut dem i tryck,
med företal och efterskrift, kvarnen kom i gång
och nu malde den. Det steg ett rop efter
dikes-grävaren Larsson i alla fina hus, de
mjukskin-nade kvinnorna som hade så lite att syssla med
ville så gärna hålla hans grova, bruna händer
i sina och se in i hans ögon som om han varit
en ung kalv, ett förtjusande lekdjur. Är det
sant att ni verkligen arbetat med edra händer?
frågade de. O, vad det måtte vara romantiskt
att gräva diken!
Dikesgrävaren Larsson blev så förvirrad och
omtöcknad av allt detta nya och av allas
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
