Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Sagan om diktaren Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
beröm för något han bara lekt fram, att han
inte visste hur han skulle bära sig åt. Men
eftersom han var barnslig och snäll och trodde
alla om gott, så tänkte han: Nå, det är väl
så som de säger, och jag har varit blind. Han
förstod att han levat ett mörkt och fattigt liv
som dikesgrävare, och när han nu tänkte på
det mindes han bara de sura höstmorgnarna
och de kalla vintrarna, den hätska leran och
mjölkflaskan som surnade i solgasset — han
prisade sig räddad tusen gånger. Hans hjärta
ropade visserligen efter jungfrun han lyft mot
himlen, men nu förstod han att hon var för
fattig för hans nya ställning, hon hade ju inte
en enda hel klänning och gick med bara och
repade ben i vardagslag. Han vände sitt hjärta
ryggen, nu hade han annat att lära.
Förståsig-påarna satte versböcker i hans händer, det var
att lära av, och så uppmuntrade de honom
att skriva mera, det behövdes mycket skrivet,
kvarnen var hungrig. Han skrev och skrev,
men det var inte dikesgrävarvisor längre, det
var alla möjliga tankar som han trodde man
skulle tänka i staden som han skrev, och
förståsigpåarna läste och bedömde och tyckte
väl för sig själva att skenet hade bedragit,
men så hade de ju sina egna uttalanden att
hålla sig till och så fortsatte de att berömma
Larsson. Kvarnen gick, Larsson blev lika blek
och mjukhänt som alla de andra som arbetade
i kulturfabriken, han satt på middagar och
hörde sig prisas och lärde sig uttråkas — vad
det glänste alltsammans! Men så småningom
började hans hjärta krångla, det var ur det
han brukade hämta upp sin glädje, den for ju
genom honom i röda, ljuva vågor då han såg
grantoppen vagga i vinden och lärkan darra
i skyn, men nu teg hjärtat, det pumpade bara
uttråkat i hans bröst, och då vart han rädd.
Jag skall väl lära dig jag, sade han till hjärtat
och tog till att tvångsglädja sig. Men
ingenting hjälpte och så började han frukta att han
förlorat sig för alltid, och det just nu när
lyckan låg honom inom räckhåll med sten och
glas och asfalt och allt som lyser och glittrar
utan att ha liv. Han återvände till blommor
och träd i sina dikter, men träden blev livlösa
och blommorna konstgjorda, och det fast han
använde samma ord som förr. Men hans
berömmelse blev allt större och större, den
hade ju en liten kärna, och så rullades den
i reklamens lösa snö. Han uttalade sig om allt
möjligt, lade sig till och med i statens styrelse
genom att säga: Staten behöver ett bättre och
djupare utfallsdike! och det ansåg alla vara
ett lyckligt och träffande uttalande, så
originellt och djupt att själve statsministern
till-bragte en sömnlös natt med att fundera över
dess djupa mening.
Men allt går tills det stannar, och så gjorde
även Larssons öde. En dag då han kände sig
matt i hela sin varelse och tyckte hela världen
matt och grådaskig, såg han en hundvalp som
försökte bita skuggan av ett träd över
parkgången, och då vart han sittande där på en
soffa, medan livet vällde över honom
underifrån som en ohämmad våg. Han blev så rädd
att han började darra i hela kroppen, hur var
det möjligt allt som skett med honom? Han
hade bytt ut sitt rika dikesgrävarliv och sin
unga kärlek mot grådaskiga skuggor, ja, han
var inte klokare än hundvalpen som bet efter
skuggor. Av rörelsen blev han sjuk, då han
äntligen kom hem där han bodde måste han
gå till sängs. Och så stod det illa till med
honom, han tyckte skogen stod som en grön
här och väntade på honom utanför staden, och
då ropade han att den skulle tränga in och
befria honom, men han hade ingen röst. På
natten kom en mörk ryttare och red hästen
ända in där han låg, tog honom och svängde
honom upp bakom sig på hästen och så bar
det av. Nu ska vi i det Sluttande Riket, sade
ryttaren, det är så konstigt med det att det
sluttar evinnerligen, men bara nedåt. Larsson
satt på hästen utan motstånd, han var så full
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
