Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Sagan om diktaren Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SAGOR
av tvivel på sig själv och allt att han tänkte:
Jag kan lika gärna fara ned som upp eftersom
jag är en narr.
Här har vi de ändrade ordspråkens trakt,
sade ryttaren och höll in hästen. Tänk ett
ordspråk ska du se hur det ändrar sig! Larsson
tänkte på ett: Bränt barn skyr elden, men det
vände sig i hans mun och blev: Barn, bränn i
skyelden! Förgäves kämpade han med det och
så sade han: Alla vägar leda till norm! Han
tyckte sin tunga tjock och ohanterlig och då
skrattade ryttaren framför honom och
sporrade hästen igen, snart kom de till en
förbitågande skara som var så lång att både dess
början och slut höljdes i det sluttande dunklet.
Ja, det här är de Eviga Marscherande, sade
ryttaren, du hör vad de sjunger, den visan
kan du med. Ja, Larsson kände väl till den
gamla beväringsvisan, men den vart omvänd
den också:
Och när vi har marscherat
och aldrig kommit fram,
marscherar vi ett stycke till
i tunga vägens damm.
Och ingen av oss vet nånting
och inget har vi sett
ingenting har börjat om
och ingenting har skett.
Vi går här ner i helvete
och går och går och går,
och över oss och under oss
det tomma rummet står.
Det var en förhäxad visa, Larsson kunde
den ju så väl, den var inte alls så som de
marscherande sjöng, han ville stämma upp den
riktiga visan, men hans tunga var som
förlamad. Då blev han riktigt rädd och satte sig
till motvärn, han vräkte ryttaren av hästen och
red bort, stramade tyglarna för att få
springa-ren att flyga. I fjärran syntes ett svagt ljus,
mot det styrde han och nådde till slut dit,
men då var han så svag att hans hjärta
klap
pade som en åldrings finger på en dörr, hästen
smälte ned under honom till en tunn dimma
och så låg han i sin säng igen. Det stod folk
kring sängen, en doktor rätade på sig och
sade: Det var krisen det, och så gick han, för
nu var det ingen fara längre.
Så låg diktaren Larsson i sin bädd i många
dagar och återvände till livet. Men sjukdomen
hade liksom bränt bort allt det nya han
kommit in i, nu tänkte han bara blommor och
drömde om enkla mål sittande i gräset på
dikeskanten, och så tänkte han på jungfrun
han lämnat, hon var som ett knippe jublande
fåglar när han kramade henne, och det var
av henne ingivelserna hade fått sin sällsamma
glans. Han längtade att göra en visa igen till
takten med spaden, foten på, ryggen böjd,
upp for bördan! Ja, det bodde en sångfågel
i arbetet, den växte sig stark av sunda
blodströmmen, den kunde bara leva av arbetet,
inte för sin egen skull. Var skulle konsten vara
om inte hos dikesgrävarna, tänkte han, och så
vart han glad igen, ty nu trodde han att han
genomskådat livet.
När han slutligen blev helt frisk tog han
avsked av allt som inte var han själv, brände
sina döda böcker som kommit till för kvarnens
skull och inte för livets, och så begav han sig
på väg hemåt, vandrande efter vägarna som
en arbetskarl på utkik. Ingen brydde sig
mycket om vart han gick, kvarnen hade fått
ny mäld, friska hjärtan att mala till papper,
och förståsigpåarna hade beskrivit nya fynd
med superlativer, kvarnen måste ju gå, den
måste ha mäld, mäld, mäld ... Larsson gick,
och medan han gick hjälpte honom solen med
det vita skinnet så det blev brunt igen, och
när han fått arbeta på ett par bondgårdar,
hade greppet om spaden kommit tillbaka, åter
stod han på dikesbottnen och fick blommorna
på kanten att skratta sig rakt i ögonen. Då
han närmade sig den trakt där han lämnat
jungfrun med trasiga klänningen, blev hans
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
