Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Sagan om diktaren Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
hjärta så ivrigt att han höll på att förråda
sig. Men ingen kände igen honom, och så fick
han plats på samma ställe där han slutat, det
gällde att dika ut sankmarken så att andra
blommor kunde vandra in över den, det var
något i hans tycke, nu var han fältherre som
skulle anföra örterna i kamp mot kärret. En
kväll hörde han en röst sjunga sakta inne
i skogen och den kände han igen och gick efter
ljudet. Där satt jungfrun vid källan och sjöng
sorgmodigt, hon sjöng en av hans första visor
som han gjort av bara förståelse och glädje
med spaden som lyra. Jungfrun sjöng:
Det var en gång två droppar
på samma enkla strå,
och sällsamt lyste världen
igenom båda två.
Den ena droppen hängde
den andra tätt intill
de gjorde guld av stjärnan
i skälvande pupill.
De blev en enda droppe
med regnbågsskimmer i
ett ögonblick. Och sedan
var deras tid förbi.
Men deras korta resa
från strå till jord igen
är meningsskön som tiden
och evig liksom den.
Sakta nalkades han sångerskan. Får jag
dricka i källan? frågade han då hon såg upp
på honom. Drick, svarade hon och tittade bort,
hon kände inte igen honom. Varför är
jungfrun så sorgsen? frågade han sedan han
druckit. Därför att allt är bedrägligt, svarade
hon, jag har sett livet som löften, men det var
fel, och det kanske var mitt fel. Man ska inte
se livet som löften. Grenen är grön, men när
den brunnit blir den aska.
Nu ska vi göra allt gott igen, sade han. Jag
är Larsson, det var jag som lyfte dig mot
stj ärnan en natt för länge sen ... Då såg hon
länge på honom och svarade: Jag känner inte
längre igen dig. Så reste hon sig och gick sin
väg, och han satt där som en bestulen vid
källan, kände sig hjärttom och öde. Nu
förstod han att livet inte kan lekas med, det man
överger det överger man, och tidsmasken äter
allt till aska som inte vårdas. Och när hans
hopp var borta tyckte han inte längre att han
funnit reda på sig själv, han började längta
stad igen. Staden är skydd mot tidsmasken,
tänkte han, hos den kan man dölja de
sönder-ätna dagarna, i kvarnknäppet kan man dölja
sin skam när man tagit fel på sig själv. Vilken
dåre jag var som trodde att lyckan låg i
blålera och en värkande rygg! Han skrattade åt
sig själv, men det var ett blekt skratt, och då
vart han rasande och började gå på måfå inåt
skogen som om han velat genomtränga livets
förvillande snår och hitta meningens
segerpalm. Granarna skäggsusade över honom, de
hade ju växt så länge ur marken, för dem var
människan en sorts insekt som levde en dag.
Efter att ha gått länge kom han till stranden
av en sjö, och där stod hans jungfru på en
klippa och tittade ned i vattnet. Sjön var djup,
den hade plats för himlen med alla dess moln,
och när han såg jungfrun stå där mot mörka
vattnet, susade hela livets ensamhet genom
honom, hur ensamt, ensamt det var! Han
tänkte i ögonblicket människorna och tingen
avlägsna som stjärnor från varandra,
blinkande som små kommatecken i en förvirrad
historia om en dröms dröm — han gick fram
till jungfrun och fattade hennes händer, ty
henne ville han i alla fall försöka att vara
nära.
Se inte ned i sjön, bad han henne, den är
bara en omvänd himmel, men hör på mig!
Jag förstår din ensamhet, ty jag känner den
också, och ingen annan än du kan hjälpa mig
med min, så hjälper jag dig med din. Jag
trodde det fanns andra ting än närhet i livet,
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
