Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Sagan om diktaren Larsson - Katalogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SAGOR
jag var ung och som ett barn, förlåt mig! Jag
har varit i de tomma askarnas land och i de
förfärliga evighetsmaskinernas krets, men se
nu på mitt hjärta, nu vet det! Nu vill jag bara
närhet, vilda blommor kring enkla hjärtat och
så förnöjsam kurs på döden. Mitt hjärta har
länge varit utspelat, kanske fylls det igen med
visor som förr nu när jag vet meningen och
äter bröd av din hand.
Då såg hon länge in i hans ögon och kände
igen honom och blev glad igen. Skogen stod
inåtvänd omkring dem och lyssnade efter ödet
som går i världen, den hörde tidsmasken som
gjorde frat av allt förgånget, och så vaggade
den skägglaven i vinden och viskade: Att leva
är att leva och dö och leva ...
Larsson grävde snart diken igen och var
aldrig rädd för döden.
KATALOGEN
Sven hette en fattig pojke som bodde i en
by på slätten. Byn hade bara några få hus som
vände gaveln mot landsvägen liksom för att
gömma de små och förfallna uthus de hade
bakom sig. Runtom byn fanns bara slätten, där
en och annan bondgård syntes med kala träd
och gråa halmdösar mot horisonten, ty nu var
det gråvinter. Sven hade nyss fyllt fjorton
år, och så tog hans far honom med sig till
snickaren och sade: Mäster, se här är min
pojkspoling, tag honom till lärling, för jag har
inte råd att föda honom längre. Och Mäster
tittade fundersamt på Sven, han behövde just
någon som kunde göra allt grovgörat utan
mycken betalning, och så anställde han Sven
för mat, husrum och lite kläder.
Klen ser han ut, sade Mäster till Svens far,
jag misstänker att han kommer att jämra sig
för stickor i fingrarna, men det ska vi ta ur
honom.
Ja, när jag var vid hans ålder, tjänade
jag mitt bröd själv, sade Svens far, ty det
hade hans far sagt till honom och farfadern
till fadern, det var liksom tradition i släkten
att säga det. Och därmed gick han och
lämnade Sven hos Mäster Andreas, som snickaren
hette. Sven var rädd, han kände att han inte
dög till snickare, men det tordes han inte säga,
han hade fått lära att barn inte ska säga något
om vad de tror att de duger till, ty det vet
ju de äldre bättre. Han fick genast ta itu med
att såga virke åt Mäster, han skulle låta sågen
gå efter en blå linje som var ritad på träet,
men eftersom det var första gången han höll
i en såg så gick sågen snett. Mäster Andreas
svor, han kom ju ihåg sin egen lärlingstid
och visste att man skulle svära och banna för
att hjälpa lärlingarna att bli bra människor.
Men det visste inte Sven, och så vart han
dödligt rädd och olycklig och hans händer
började darra och fumla än mer.
Jag undrar vad du egentligen duger till,
ditt kräk, sade Mäster vänligt och kasserade
sågningen. Vad har du egentligen tänkt att du
skulle bli, din fubbelhans?
Det var bara skämt förstås, ty Sven skulle
ju bli snickare, men Sven förstod inte skämtet
utan svarade: Jag vill bli spelman.
Jo, du skulle allt bli en skön spelman,
skrattade Mäster Andreas. Se så, nu fördärvar vi
inte mer dyrt virke i dag, utan går in och ser
efter var du ska ligga. Hustru min ska visa
dig kammarn.
Det var en liten vindskammare med
snedtak, och där fanns ingen eldstad, ty det värmde
ju genom golvet från köket, sade Mästers
hustru, eftersom all värme stiger uppåt. Att
kylan steg nedåt bekymrade hon sig inte om.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
